2018 är till ända och det är dags att summera och kanske också reflektera. Så som traditionen bjuder kommer här Kurbits nyårskrönika, där händelser kring bloggen sammanfattas. Jag har skrivit 75 inlägg på bloggen under året och precis som vanligt är det roligt, lustfyllt och viktigt att få skriva om dessa ämnen.
Jag brinner för området och tycker att det är viktigt att få bidra med en röst i branschen. Dock är detta också det tionde året som bloggen nu funnits – jag startade i februari 2008 – och jag ska ärligen säga att en hel del tankar har ägnats åt bloggens framtid.
Detta är ett helt ideellt projekt som jag inte tjänar några pengar på. Det gör det tyvärr allt mer tungrott i min frilanstillvaro, så tankar kring vad bloggen är och framförallt skulle kunna vara med mer finansiella muskler är allt oftare aktuella. Jag tror ju att det går att göra så mycket mer inom området! Frustrerande ofta hamnar jag i ett läge där bloggen får stå tillbaka för arvoderade jobb, så som det ju är just i en frilanstillvaro. Så – har du samarbeten eller tankar kring hur Kurbits skulle kunna växla upp i framtiden är jag nyfiken på att höra mer!
Med det sagt, det har ju ändå tillkommit ytterligare 75 inlägg till bloggens övriga 1 575 inlägg under året. Här är några av de områden jag tycker inläggen rört sig inom under det år som gått.
Gemensamhetsverk – tillsammans gör vi bäst
Jag driver ju Gerillaslöjdsfestivalen tillsammans med min kollega Maria Yvell, och vi har under det senaste året pratat mycket om just styrkan i gemensamhetsverken och återkommit mycket om just hur vi tillsammans gör bäst. Att vara en del i en större helhet är något vi generellt längtar efter på många sätt just nu, det ser vi inte minst i just mängden av arrangemang inom hantverksgemenskapen som poppar upp.
Året började med avslut och redovisning av Hemslöjden i Skånes ambitösa projekt #delavantar, (läs mitt inlägg här) exempelvis, det var många i landet som var engagerade i detta! Ett roligt och viktigt bevis på att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Utställningens nära tvåhundra vantar visades upp från söder till norr och engagerade därmed stickare från hela landet.
Vi inom gerillaslöjdsrörelsen kunde under året också använda oss av varandra för att i detta fallet hitta kraft kring ett svårt ämne – inför internationella kvinnodagen samlades nätverket kring en gemensam #metoo-taggning i Stockholm, så här blev den stunden >>.
Stark, mäktig, viktig och fin. Jag är så glad över att detta är något jag får vara en del av.
Jag hade också möjlighet att beskriva detta mer ingående i tidningen Syre, läs min artikel här.
Dagen efter riksdagsvalet presenterade vi också vårt nya och pågående projekt #fantasintillmakten, där vi vill medverka till ett vänligare och mer inkluderande politiskt klimat, med vår önskematta gjord av garnbollar. Varje boll symboliserar en röst och vi vill med den ingjuta mer hopp och mod till våra politiker att fatta mer fantasifulla och modiga beslut. Var med oss under 2019, då mattan ska bli färdig! Så här gör du.
Gerillaslöjdsfestivalen hade också möjlighet att åka på besök till Norrköping under året, där vi och träffade kvinnonätverket Hemma i år, ett fantastiskt fint möte med detta gemensamhetsverk – kolla in Lavvu!
Ytterligare projekt som gått i gemensamhetsverkets tecken har drivits av Lm, Yolours, valdagens #filtfördemokrati och nu i inför julen, projektet #mångfaldsgran, se här. Fint år för hantverkets sätt att föra samman folk helt enkelt!
Inom området hantverksaktivism generellt har jag också under året läst och skrivit om två böcker på temat, craftivisten Sarah Corbetts bok The art of gentle protest kom ut under slutet av 2017 och därmed började året i den vänliga protestens tecken, här är mina tankar om ämnet.
Ytterligare en förespråkare för den givmilda och vänliga protesten är australiensiska Sayraphim Lothian, vars bok Guerilla kindness and other acts of creative resistance kom ut under året – en rolig och kreativ bok om olika sätt att göra motstånd, kolla in!
Hantverkets relevans
Året har erbjudit en mängd utställningar, projekt, evenemang och examensutställningar med nya tankar och innerbörder för hantverkets relevans. Jag tycker att det varit ett bra år för det handgjorda utifrån just hantverkets förmåga att tolka sin samtid och framförallt göra sig hörd i den tid vi lever. Jag tycker att bilden i inläggets topp beskriver detta så bra, broderiet är gjort av Mikaela Bergquist till sommarens utställning 100 folk, på Hemslöjden i Östergötland, se här.
Ibland tenderar ju det handgjorda att fastna endast i teknik och material eller historia, i år upplever jag att diskussionerna kring samtiden funnits med på en rad relevanta sätt. Ofta exempelvis genom nya samarbeten eller tillfälliga projekt. Katarina Evans uppmärksammade exempelvis konstsömnadsyrket genom att bjuda in ett antal utövare från andra områden att skapa verk tillsammans med henne på Fiberspace gallery i Stockholm i mars, se här.
Och även kombinationen väv och glas kändes ny och spännande i den gemensamma utställningen Tête-à-Tête med Josefin Gäfvert och Åsa Jugnelius på Olseröds konsthall i Skåne. Relevant i vår samtid.
Jag hade möjlighet att ägna en hel del tid åt examensutställningarna i år, vilket var givande, bland annat såg jag Anna Ting Möllers arbete, som också senare i år kom att bli Kaleidos nya stipendiat, se här. Spännande och relevant utifrån utforskandet av nya material och sätt att framställa dem. Något som också Jennie Adén från Beckmans var inne på, bland annat med sina askar i ticka.
Jennie Adén, som jag träffade som examensstudent från Beckmans, och senare under året blev Årets förnyare, när Föreningen för Svensk Hemslöjd delade ut sitt nyinstiftade stipendium. Här är jag ju verkligen partisk, då jag dels varit engagerad i styrelsen i föreningen i en massa år vid det här laget, dels varit med och drivit igenom det nya stipendiet, men oj vad roligt det har varit att få vara med i detta arbete!
I maj kunde jag också ta del av den mycket ambitiösa och turnerande smyckekonstutställningen på Gustavsbergs konsthall, se här!, där jag blev tagen av hur formspråket, konstnärligheten och uttrycket i smyckeområdet blivit så samtida och återigen – relevant. Att som utövare tolka sin samtid i ett smycke är något som inte alls är främmande 2018. Roligt!
Ytterligare en utställning där hantverket fick spela en riktigt relevant roll och som jag minns från året var Understory, en av Designgalleriets sista utställningar. Stefan Nilsson som drivit galleriet i mer än tio år valde att driva galleriet vidare i ny tappning och form under året och det ska bli spännande att se vad som blir av verksamheten under nästa år. Louise Hederströms vackra utställning med hantverksbotten talade mycket till mig och blev en fin avslutning, se mer här.
Händig framtid och hantverkets roll
En sak jag varit nyfiken på är vad vi kan lära oss av dem som har byggt sin värld för hand och ändå haft gott om tid över för att leva. … Jag påstår inte att det var bättre förr – verkligen inte – men allt var inte heller sämre förr och det finns mycket vi kan lära oss av dem som levt före oss.
Det är skribenten David Jonstads ord som jag citerar ovan och det är också en av de utgångspunkter i en text jag publicerade under året om hållbarhet och hantverk. Texten fortsätter med mina tankar: Det är skillnad på att vara självförsörjande och försörja ett samhälle. Var går gränsen för när man endast slöjdar för sig själv och när man bygger upp ett samhälle med slöjd och hantverk? Och vem bygger? Vi har inget svar än.
Det är något som får illustrera området kring ändliga resurser, omställningens arbete och en allt högre tanke om att använda slöjden och hantverket som ett redskap i den omställningen. Här har engagemanget varit stort under året, allt mer alarmerande rapporter om klimatet och miljön gör oss allt medvetnare om dessa frågor och faror. Jag har varit inne på det tidigare, men här får detta representera tankarna. Läs inlägget i sin helhet här.
Utforskandet av hantverkandet som metod, upptäckandet av nya eller nygamla material har varit på tapeten för många under året – som en katalysator och som sätt att bearbeta de drastiska frågorna om omställning och resiliens. En sak som jag är glad över är att nävret lär få lite extra uppmärksamhet genom Emma Dahlqvists arbete med en bok på temat som är på väg ut i mars. I år har hon experimenterat i utställningsform, se här!
Jag tänker att ambitionen att göra gott är en del i denna händiga framtid där hantverket kan axla en större roll. Läs mina Formexrapporter om just detta, här och här .
Och min rapport från Möbelmässan, där jag provade ordet craft hushing (till skillnad mot craft washing som tidigare diskuterats) och hur det kunde relatera till tidigare green hushing. Orden har sin upprinnelse i att företag ibland tenderar att dämpa kommunikationen kring sin insats för miljön, eftersom det aldrig känns som att det går att göra tillräckligt mycket.
Jag tänker mig att det finns ett liknande förhållningssätt till hantverket, kommunikationen kring tillverkningsprocesserna borde vara mycket högljuddare och tydligare än de är. Läs mer här där jag förhoppningsvis resonerar tydligare om hur jag ser begreppen.
En annan ingång i omställningen och inskärpandet av hållbarare produkter, producentskap och tillvaro är guldsmeden Eva Skärlund, som utifrån naturens förgänglighet gör smycken som faktiskt inte går att bära. Hon väcker intressanta tankar tycker jag.
En direktare ångestbearbetning inför stundande apokalyps och konsumtionskrasch stod Åsa Elmstam för under sin utställningsperiod på Nutida Svenskt Silver under året i utställningen More things. Lysande, kolla in!
Men ofta är det så gott att landa just hantverket som kraft, som metod, som aktiv görare och förändrare. Hopplösheten kring klimatfrågorna är svår att bära, och vi vill ju av naturen ofta just göra, hantverket är briljant som katalysator där. Arianna Funk har under året lanserat sin Weave of the month, en vävklubb där du får projekt som du kan ha användning för i ett hem direkt ner i brevlådan att väva själv, se här!
Det måste alltid vara bra att ta kontroll över sin kunskap och sin direkta omgivning tänker jag och ser fram emot när min lucka för vävning öppnar sig och gör att jag får prova på jag med.
Trend – hållbart, naturligt och vänligt
Något i tempo och attityd förändrades kring mässorna under året, Formex tappade fart i gångarna, besökarna uteblev och en hel del aktivitet flyttades istället ut på stan och ut i landet. Som alltid pratas det mycket om att hantverket är trendigt och… jag vet inte, jag brukar vara skeptisk till att prata om det handgjorda som trend helt och hållet, jag vill snarare lyfta det som livsstil. Detta blev mycket tydligt vid mitt besök på Formex i augusti, här, där det var mycket fokus på just mästarbrev, sätt att göra själv, minska konsumtionen och också vikten av att lyfta återbruket. Finska Finarte var en ny fin kontakt exempelvis, se här.
Jag tycker att det återigen faller tillbaka på den roll som hantverket kan spela i samhället, den relevans det kan ha, samt att framtiden nog allt kan vara än mer händig kan jag tycka. Men att det handlar om återbruk, medvetandegörande av produktionsvillkor, transparens kring materialval och processer, ja det råder det väl knappast någon tvekan om.
Att ha gjort något själv smäller högre än på mycket länge. Att vilja göra själv, att vilja göra gott och gärna att snabbt kunna göra bra är symtomatiskt för 2018. I år ville vi alla vara mästare. Så här skrev jag om detta efter mitt besök på Formex i augusti.
Hantverk som kommunikation
Detta område ägnar jag mig ju mestadels åt i min yrkesvardag som skribent inom slöjd och hantverksområdet. Under året har jag skrivit nyheter i tidningen Hemslöjd, ett antal frilansartiklar till andra tidningar har det också blivit. Men jag har också arbetat en hel del med både katalogtexter och texter om utövare. Ett fint och givande sådant samarbete var de intervjuer jag fick göra med de japanska konsthantverkarna i utställningen KIN, som kunde ses på Formex i augusti, här.
Men kanske är rubriken mest passande till detta projekt, där hantverket hamnat på frimärket, kanske den yttersta symbolen för kommunikation tänker jag. Projektet Slöjdkraft varit roligt att vara med i, där jag varit inblandad i framtagandet av Postnords nya frimärken, som har med gerillaslöjden att göra. Nu finns kartorna ute om endast några dagar, håll koll!
2018 har också varit ett fint Görbart-år. Podden Görbart, om handgjort skapande gör jag ju tillsammans med Erika Åberg och vi har både fått roliga uppdrag att vara värdar för Nordiska museets stickkafé vid två tillfällen under året, samt spelat in två avsnitt i samarbete med Hemslöjd Humaniora i Jönköping. Avsnitten som handlar om folkdräkter och slöjden och språket hittar du här.
Programmet på Nordiska har rört en kväll om ull, kolla här! och en kväll om färg, med bra och engagerande gäster. Väl mött för många sådana ytterligare programpunkter under 2019, vi ses kanske på Hemslöjskryssningen i mars?
Folkkonst deluxe – brinnet och hantverkets kärna
Det finns få saker som jag tycker är så inspirerande som riktigt engagerande folkkonst. Där det liksom suger tag i magen på en för att det är så vackert, fantasifullt, galet, magiskt eller bara galet. När det liksom inte tar slut, när det bara är grannlåt och själ och extra allt. Några sådana tillfällen har det varit under året, dessa tre är de jag lyfter här – Karin Ferner hade en utställning i Landskrona tidigare i höst och den grannlåten lämnade inte mycket att önska, så fantastiskt inspirerande.
Ytterligare någon månad senare fann jag mig mitt bland alla julkrubbor från Krakow, utställda på Hallwylska palatset i Stockholm, med samma sug i magen. Jag menar, kolla bara!
Och med så mycket historia och engagermang, kamp, själ och livskraft ser jag samma känslosamma uttryck i den fortfarande pågående utställningen Romska smycken, hantverk, tradition och ett sätt att leva – se här.
Ett av de mest engagerade inläggen från er läsare under året har också rört sig i traditionens och folkkonstens tecken. Inlägget om projektet Att dekonstruera en folkdräkt har varit en verklig vattendelare bland er läsare, där ni ömsom förfasats över hur och vad man får och kan göra med en folkdräkt som bara hänger i garderoben och samlar damm, ömsom applåderat tilltaget att göra nya produkter av densamma. Vad tycker du?
Avslutningsvis skulle jag vilja knyta an till hantverket och språket, eller kommunikationen – kanske också slöjdens pedagogik om jag får förtydliga. Under året har det kommit en himla bra mängd briljanta hantverksböcker som jag här skulle vilja slå ett slag för. Jag får många skickade till mig (och blir glad för fler!) Jag vill läsa och skriva om dem, för jag tycker att det behövs samtida fördjupning och mycket gärna också teoretiskering kring ämnet handgjort skapande.
På så vis kan vi ju kommunicera till så många fler och få så många mer att förstå och ge sig i kast med området. Böcker jag alltså verkligen gillat och också skrivit om under året är:
Karin Holmbergs Svenska broderier, Täljboken av Felix Wink och Ragnar Kierkegaard Suttner, Cilla Ramneks bok om Verkstäder, Karin Derlands Brodera fritt på Ylle, Erika Åbergs Sticka varmt och mönstrat, Maja Karlssons Trettiofem vantar, Carina Olssons Bottensömmar och Lappat och lagat av Kerstin Neumüller.
Må nu 2019 innehålla inte bara en lika god skörd hantverksböcker, utan också en mängd intressanta vettiga och bra projekt som sätter hantverket på kartan och tar det handgjorda vidare. Jag är nyfiken och spänd inför nästa år och hoppas att det bringar en massa bra. Och utifrån egen horisont önskar jag mig verkligen goda samarbetspartners som tillsammans med mig kan ta Kurbits vidare till nya höjder, hit me 2019 med vänliga, intressanta, utvecklande och roliga samarbeten! Vi kan väl höras?
Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla – som vanligt är det ju ni som läser som gör detta så roligt och givande. Utan er, ingen blogg! På återhörande i Slöjdsverige, fira fint idag!
/Frida
