Eva Skärlund: Hur mycket håller naturen för?
För en tid sedan träffade jag på Eva Skärlund, hon visade sina i viss mån lågmälda smycken i en ganska i övrigt bullrig miljö. Jag är så glad över att jag hade möjligheten att prata med henne där och då, eftersom det hon kunde berätta om dessa guldklimpar till verk verkligen berörde.
Vi har pratats vidare via mejl och här kommer därför mer tankar från Eva och lite mer presentation av vad det var jag såg – smyckekonst som vacker upplevelse men också som tänkvärda inslag i en diskussion om pågående uppvärmning, miljöhot och omöjligheten i vårt sätt att leva. Och förstås om hållbarhet och resiliens. Hur skapar vi större motståndskraft?
Hur mycket håller naturen för? Den centrala frågan i Eva Skärlunds arbete kombinationen av naturmaterial och metall berör. (Foto Filip Leo)
Den centrala frågan som hon ställer sig är Hur mycket håller naturen för? Eva Skärlund avslutade sina studier på Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet i våras, och dessa smycken utgör hennes examensutställning. Det är fyra halssmycken, sju ringar och en brosch och metallen består av silver och gulddelar kombinerat med växtdelar. I förstone ser ögat bara smycket, eller kanske bara växtligheten, det dröjer en stund innan de två kopplas ihop, så var det iallafall för mig.
När kombinationen sätts ihop blir det ett så intressant resultat tycker jag. Detta är alltså smycken som egentligen inte går så bra att bära, men som istället bär på historier om förgänglighet, tankar om miljö och hållbarhet samt förstås – politik. Serien smycken blir en symbol för naturen, Eva säger så här:
- För mig framstår smyckena med växtdelarna som vackra och poetiska, men de går inte att bruka någon längre tid utan går snabbt sönder. I min värld blir de trasiga smyckena, eller tanken på vad som händer med smyckena om de används, ett slags symbolik för hur vi människor nyttjar naturen.
Halsbandet i kottar är bärbart, men går sönder allteftersom. Det ingår i Eva Skärlunds arbete som ställer frågor om hur mycket naturen tål. (Foto Filip Leo)
I Eva Skärlunds arbete ser jag en så fin parallell till det lappande och lagande som exempelvis konstnären Hannah Streefkerk ägnar sig åt, eller Susanne Bauers broderade löv, omsorgen om naturen i kombination med det vackra hantverket – men som i sig ju egentligen bara påvisar det omöjliga i tilltaget. Att klä in eller rädda naturen eller som i Evas fall ta in det och bära det är bara ett kort ögonblick, blir inget mer än en sinnebild för något som är förgängligt.
I dessa smycken blir också kombinationen med metallen så symbolisk. Eva berättade att hon trots att ju hennes smycken är “värdelösa” utan kottarna eller löven, vinnlade hon sig att göra basen i smycket så välgjord som möjligt, också en symbolik i det tänker jag. Hon är guldsmed och därmed behärskar hon förstås hantverket väl. Samtidigt verkar det just vara kopplingen till naturen som är det väsentliga i hennes detta arbete:
- Naturen har alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag har tillbringat en stor del av min lediga tid vid havet och jag har växt upp med scoutrörelsen. På senare år har mina tankar tyvärr mest kretsat kring hur dåligt vår omgivning mår och den miljöförstöring som pågår. De här tankarna har följt mig i tidigare arbeten, och även den här gången utgår mitt projekt från mina tankar kring förhållandet mellan människa och miljö.
Insamlade element från naturen inkapslade i metall av Eva Skärlund. (Foto Filip Leo)
Reaktionerna på examensarbetet har varit positiva får jag veta, dels också eftersom det blev utvalt till Design Students Selected by Formex, som var den plats vi träffades. Eva är glad för uppmärksamheten men konstaterar också att hon paradoxalt fått en hel del tips på “förbättringar” av sina smycken:
- Jag har fått en del tips på hur jag kan ändra mina smycken för att få dem mer hållbara och för att de ska gå att använda, men användarvänlighet och konsumtion har ju inte varit mitt syfte i det här arbetet.
Skulle det fungera att laga verken? En fråga vi diskuterade när vi sågs, jag och Eva. Blir det samma verk då? (Foto Filip Leo)
Och det är ju det som är så himla spännande med dessa arbeten tycker jag! Att de som sagt ju inte går att att använda i någon högre utsträckning. Att vi får betrakta dem, drömma om dem och kanske också se den större bilden i hur vi skulle behöva ändra inställning till naturen. Jag frågade Eva vad som händer framöver, och hon har fullt upp – dels som adjunkt i formgivning på det program där hon utexaminerades i våras, Slöjd hantverk och formgivning. Dels går hon också masterutbildningen CRAFT! på Konstfack för tillfället.
- Jag hoppas kunna visa mina smycken i nya sammanhang och jag vill fortsätta arbeta medvetet och samhällsengagerat, säger hon om framtiden.
Det ser jag verkligen fram emot! Följ Eva Skärlunds arbete du med, hon finns bland annat på instagram.
Naturens förgänglighet utforskad i smyckekonst, av Eva Skärlund. (Foto Filip Leo)
