KIN: Sverige-Japan på Formex

Förra veckan var verkligen fullmatad med inspiration, jobb och uppdrag, jag rivstartade verkligen hösten på det roligaste sätt. (Se mitt instagramflöde för alla olika delar!) Jag hann med ett besök på Formex, vilket jag var väldigt glad över, främst eftersom det är så viktigt, intressant och inte minst roligt att träffa utställare, unga formgivare, bransch och studenter. Nytt för min egen del i år var att jag var delaktig som textförfattare till en av mässans utställningar, ett riktigt roligt uppdrag!

Jag börjar därför i den änden från min rapportering av Formex, olika delar kommer att rulla ut här i veckan – men först börjar vi i Japan med utställningen Japan på Formex, sammanställd av Åsa Pärson, som inte bara är excellent handvävare utan också en Japankännare med stor känsla för textil och hantverk.

Här hade hon satt samman en utställning i tre delar; mässan gästades av japanska textildesignern Keiji Otani som ligger bakom företaget La+h. Här tillverkar han sina magiskt mönstrade och färgade sjalar (exakt hundra stycken hade han med sig till mässans utställning), allt producerat i Japan.

Vackert till färg och form, men också hängning - hundra handgjorda sjalar av Keiji Otani, en av mässans gäster från Japan. (Foto Kurbits)

Vackert till färg och form, men också hängning – hundra sjalar av Keiji Otani, en av mässans gäster från Japan. (Foto Kurbits)

Ytterligare en av utställningsdelarna bestod av ikat-tyger från Kyozo Shimogawas familjeföretag Oriyasan, där allt är naturligt färgat i japansk indigo. Vacket hängda vepor också där.

Handvävd textil, fägad med naturlig japansk indigo. Mönstret är gjort i ikat och kommer från Oriyasan, fantastiskt vackert, och en av delarna i KIN-utställningen. (Foto Kurbits)

Handvävd textil, fägad med naturlig japansk indigo. Mönstret är gjort i ikat och kommer från Oriyasan, fantastiskt vackert, och en av delarna i Japan på Formex. (Foto Kurbits)

Och sista delen kallade Åsa Pärson KIN, som betyder familj eller släktskap på japanska. Här samlades fyra konsthantverkare som alla kommer från Japan, men som bor och verkar i Sverige – Masayoshi Oya, Yoko Yamano Andersson, Takao Momiyama och Mihiro Burman. 

Jag hade glädjen att få intervjua dem alla om sina japanska och svenska influenser, hur inspirationen vandrar och hur uttrycken från båda traditionerna finns med, fyra superintressanta samtal om ursprung, livsval, materialval och inte minst hantverket förstås.

Formgjutna krukor i stengods, ett något ovanligt material för keramikern Masayoshi Oya, som annars arbetar mycket i vit porslinslera. En av KIN-deltagarna. (Foto Kurbits)

Formgjutna krukor i stengods, ett något ovanligt material för keramikern Masayoshi Oya, som annars arbetar mycket i vit porslinslera. En av KIN-deltagarna. (Foto Kurbits)

Jag sökte min personlighet och därför kom jag hit, jag ser att mitt konstnärliga uttryck blir bredare när jag jobbar mellan två kulturer.

Säger exempelvis keramikern Masayoshi Oya, som nått stor framgång med sin mönstrade keramik och sina objekt i porslinslera som blandar intryck och influenser på ett spännande vis. Han har varit i Sverige i elva år, och började sin bana på Capellagården. Men varför Sverige?
– Jag såg The Cardigans tidigt och blev väldigt förtjust i den svenska kulturen och mentaliteten. Den passade mig. Och utifrån det blev jag också intresserad av keramik och konsthantverk här, jag har länge varit nyfiken på allt som har med Sverige att göra, säger han bland annat. 

Objekt av Masayoshi Oya, här i porslinslera med riktigt färgstark glasyr. (Foto Kurbits)

Objekt av Masayoshi Oya, här i porslinslera med riktigt färgstark glasyr. (Foto Kurbits)

Glasblåsaren Yoko Yamano Andersson arbetar sedan mer än 15 år i Sverige, hon är utbildad både inom keramik och glas, men det var glasblåsandet som fick henne intresserad av Sverige. Hon landade i Kosta och har sedan dess arbetat för att förfina sitt uttryck. Ändå konstaterar hon att hon hon är uppvuxen med ett annat kulturarv, med keramik och textil.
– I Sverige finns en grundförståelse för materialet som jag inte har på samma sätt. Jag har kommit en bra bit, men nej, jag är inte färdig med utforskandet ännu.

Yoko Yamano Andersson blåser sedan 15 år tillbaka glas i Sverige, främst bruksföremål med en fin blandning mellan det japanska och svenska. (Foto Kurbits)

Yoko Yamano Andersson blåser sedan 15 år tillbaka glas i Sverige, främst bruksföremål med en fin blandning mellan det japanska och svenska. (Foto Kurbits)

Hon gör främst bruksglas för restauranger och offentlig miljö och värnar om vardagens estetik:

Något som är viktigt för mig är att göra vardagen lite mer behaglig och njutbar. Om mitt arbete kan bidra till det är jag glad.

Takao Momiyama blev uppmärksammad inte bara för sitt skickliga hantverk, stygnen som utgör hans broderi, utan också sättet han arbetar på – lappar och lagningar blir hans konstverk, sättet att ta hand om och vårda de textilier han har i sin ägo är en del av hans uttryck:

Jag visste tidigt att jag ville ägna mig åt konst, det var bara uttrycket som tog tid. Jag inspirerades av abstrakta expressionister och impressionister, jag såg hur de ägnade sig åt färg och form och det blev mitt sätt att fånga detta i textil, att måla med tyget.

Som nybliven pensionär har Takao Momiyama idag hittat tillbaka till det broderi som alltid funnits med honom. Han har nu möjligheten att tålmodigt och meditativt lägga stygnen på rad i den traditionella japanska broderitekniken Sashiko. Hans verk väcker stor uppmärksamhet för behandling av färg och form, allt hophållet av stygnen.
– Jag återupptäckte som 60-åring något som jag var inne på som 10-åring, säger han om det skifte i uttryck som de senaste åren inneburit, säger han.

"Jag visar mina förstygn. Det är de riktigt enkla stygnen - bara upp och ner för hand. Jag skapar konstverk med hjälp av Sashikoteknikens lagning och lager och visar även hur jag lagar mina kläder. Det enklaste är oftast det som tar mest tid" säger Takao Mommiyama om sin medverkan i KIN: (Foto Kurbits)

“Jag visar mina förstygn. Det är de riktigt enkla stygnen – bara upp och ner för hand. Jag skapar konstverk med hjälp av Sashikoteknikens lagning och lager och visar även hur jag lagar mina kläder. Det enklaste är oftast det som tar mest tid” säger Takao Mommiyama om sin medverkan i KIN: (Foto Kurbits)

Något som jag tyckte var så roligt och intressant med KIN var att den bestod av fyra olika material och därigenom också uttryck och arbetssätt. Keramik, glas, broderi och papper. Mihiro Burman är en riktigt skicklig papperskonstnär med bakgrund som biblioteksanställd, vilket ursprungligen fångade hennes intresse för papper:

Papper är ett material som finns omkring mig hela tiden och kan ge mig frihet. Jag kan hitta papper nästan var som helst, när som helst och hur mycket som helst. Det är lite som luft eller vatten.

Mihiro Burman skapade objekt till KIN-utställningen, alla i origamivikningar och med ljuset spelandes i vikningarna. (Foto Kurbits)

Mihiro Burman skapade objekt till KIN-utställningen, alla i origamivikningar och med ljuset spelandes i vikningarna. (Foto Kurbits)

Med en stor del av arbetsuppgifterna på biblioteket att vårda och laga böcker kom Mihiro Burman att intressera sig djupare för bokbinderi och papper. Ett jobb på ett bokförlag gjorde det ytterligare tydligt, hon ville lära sig göra böcker. Valet föll på en utbildning i bokbinderi på Leksands folkhögskola och året var 1999.

Nu har hon bott i Sverige i över tio år och hennes uttryck har blivit påverkat av detta. Hon säger bland annat så här om den inspiration hon hittar här, och att det handlar om de små detaljerna som ljuset:
– Genom dagen och genom årstiderna speglar sig ljuset på ett helt annat sätt än i Japan. Lägenheten fylls av lågt ljus på morgonen, som kastar långa skuggor över objekten i rummen, de varar länge om sommaren och finns nästan inte alls på vintern, det är väldigt inspirerande. Ljusspelet i papperet är viktigt för mig och jag hade aldrig haft ett sådant här uttryck om jag bott  i Japan.

En riktig fin reflektion tycker jag.

Ett annat uttryck, men fortfarande papper - verk av Mihiro Burman. (Foto Kurbits)

Ett annat uttryck, men fortfarande papper – verk av Mihiro Burman. (Foto Kurbits)

Nu är ju själva utställningen över, vilket förstås är trist, men själva arbetet med sammansättningen och för min del, berättelserna runt utövandet, livet i Japan och Sverige samt uttrycken det för med sig var något riktigt spännande och roligt att ta del av. Tack Masayoshi Oya, Yoko Yamano Andersson, Takao Momiyama och Mihiro Burman för att ni delade med er av tankar, kunskap och erfarenheter. Och vilket fint genomfört projekt Åsa Pärson och Formex!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...