I helgen öppnar utställningen Bred blick på hantverk för alla som har möjlighet att ta sig till Skansen. Jag hade glädjen att besöka vernissaget i veckan som gick och ojoj så rasande fint det är! Vackert hantverk i en riktigt unik miljö, ta chansen att uppleva detta du som har möjlighet! Utställningen håller helgöppet fram till 17 september.
Bred blick på hantverk är inhyst i Skansens äldsta hus, från 1876. Det heter passande nog Bredablick (efter guden Balders boning) och hålls normalt inte öppet för allmänheten. Det är ett av Skansens finaste (och definitivt högsta) hus exteriört och även interiört är det något extra.
Här samsas nu 14 konsthantverkare på fyra av utsiktstornets våningsplan, uppdelade i sex material; textil, trä, papper, metall, glas och keramik. Urvalet är gjort av Stefan Nilsson och utställningen är ett samarbete mellan Stiftelsen Skansen och Hantverkarna Stockholm. Jag pratade med Stefan vid öppningen och han berättade att han velat dra lite i hantverksbegreppet, bredda, ta i ordentligt och ge en annan bild av vad hantverket kan vara i framtiden. Här visas en fin bredd på uttryck men också materialanvändande: Bea Szenfelds användning av återvunna jeans här i en fantastisk klänning, Finn Ahlgrens smarta användning av återvunna kontorsmöbler och råsnickeri i ett vansinnigt vackert skåp exempelvis, och Sofia Vusir Janssons pappersblommor i folkkonstens svulstiga fotspår i den mest magiska buketten – återvinning, enkla material och skräp men som får helt andra betydelser och intryck. På våningen för papper och trä finns också fantastiska Emma Dahlqvist som förstås arbetar med näver och korgflätning, här i ett riktigt stort format. Att ta in hennes arbeten i så stor skala var en riktig fröjd!
Bredden på textila tekniker är också fin här; Arianna E Funks experiment i flossa och rya är spännande och nytänkande, utforskandet är ett av hennes signum och resultatet är vackert och mycket inbjudande. Även Oscar Walls tuftning (se bilden i inläggets topp) ger luft åt experiment och riktigt mycket handaskicklighet. De textila årsringarna är dessutom vansinnigt vackra till träet i bänken (och golvet!) de vilar på, Oscar Wall är även möbelsnickare med god känsla för båda sina material. Mirjam Hemström Farsis verk var det mest svårfotograferade, skirt absolut, men i sin traditionella vävning också starkt i uttrycket. Balansgången däremellan var intressant att se.
Att gå längst upp i Bredablick, titta på utsikten och sen jobba sig ner våning för våning är härligt då alla plan har eget eller grupperade material. Våningen för metall bebos av smyckeformgivare Åsa Lockner vars verk gör sig oerhört fint i miljön, speciellt detta lågt hängande arbete. Anna Fernell leker med metallen och får den att likna andra saker, häpnadsväckande roliga och spännande experiment där metallen liknar papper och läder exempelvis. Även silversmeden Tove Knuts arbeten finns på detta våningsplan, smyckekonst med hög verkshöjd, där hon blandar sina material så att det blir ett mellanting mellan objekt och smycke.
Glas och keramik är utställningens sista materialkombination och här är Viktor Erlandsson som arbetar med en rad olika material och tekniker visar i detta sammanhang ett spännande projekt där glasblåsaren Kristin Larsson skapat skulpturerna. De symboliserar olika normer kring sociala relationer, och representerar bland annat synen på hur vi umgås och med vilka.
Här finns också glasblåsaren Gunilla Kihlgrens gigantiska glasskulptur, hennes signum champagneglaset har här förstorats till imponerande skala och visst gör det sig fantastiskt placerad här? Som att det alltid stått i det här rummet. Gunilla Kihlgren har arbetat 40 år som glaskonstnär och det här var riktigt roligt att se – ett nytt verk till detta tillfälle. I utställningen samsas också mångårig yrkeserfarenhet med ny, Caroline Harrius gick ut konstfack för ett par år sedan och har gjort sina broderade urnor till sitt egna uttryck. Imponerande i materialkombinationen och uttrycket – det skira möter återigen det robusta i en riktigt rolig blandning. Jag gillade även Helena Malms utställda verk mycket, då också hon blandar uttryck på ett roligt sätt, keramiken känns strikt och med funktionalitet, men tittar man lite närmre är det ju mindre funktion och mer konst, en utmärkt mix inte minst också med färg och format i åtanke.
Väl nere på marknivå kommer du att vara fullmatad av spännande materialanvändningar, vackra hantverkstekniker och väl utvalda utövare som alla har en bred blick på hantverket. En rad av utställarna kommer att vara på plats under de dagar utställningen pågår.
Hantverkets roll idag och i framtiden är viktig att lyfta, här görs det på ett relevant och bra sätt. Miljön på Skansen bjuder in till reflektion, inte bara i själva utställningsrummet, utan att man också går igenom det folkkonstarv som ju Hazelius byggde upp för oss att förvalta. Hur ser det hantverk ut som vi lämnar efter oss? Finns det kvar, och har vi fyllt på med nytt? Jag hoppas och tror att det inte bara förvaltas utan också ges utrymme att utvecklas vidare. Det är roligt att detta samarbete sker, och jag tror att mycket kommer att genereras vidare ur den här satsningen.
Bland annat ska ju också Hantverksdagarna nämnas – dessa sker ju på Skansen under samma period, helgerna 2-17 september. Hantverksdagarna brukar Skansen arrangera i september årligen, i år alltså i samarbete med Hantverkarna Stockholm. Tanken är att synliggöra hantverkstraditionen och den unika sätt att föra kunskapen vidare, att tradera den till nästa generation. Systemet med lärlingar, geseller och mästarbrev är något unikt för denna bransch. Allt detta finns ju redan i Skansens uppdrag – här arbetar ju en mängd hantverkare i museets historiska verkstäder. Men under dessa dagar gästas även Skansen av fler hantverkare – yxmakare, tatuerare, ölbryggare för att nämna några, alla från Stockholms Hantverksförening, som är en av våra äldsta föreningar. I 175 år har syftet varit detsamma, att värna hantverksföretagen och främja hantverket och yrkesskickligheten däri.