Just nu pågår ett spännande möte mellan svenskt och ryskt mode och hantverk i Moskva. Den här veckan är Johanna Törnqvist, Carolina Rönnberg och Emelie Ahlnér på plats på Hantverksmuseet i Moskva, där de samarbetar med Svenska Institutet i utställningen Fashion and Craft. ”Vilken roll spelar hantverk och traditionell kunskap i samtida modedesign?” är en central fråga i projektet, som innefattar tre svenska och tre ryska hantverksinspirerade designer:
Under de senaste åren har hantverksfrågor återigen blivit högaktuella i både Sverige och Ryssland, och när det gäller mode vill allt fler konsumenter veta var, hur och av vem ett plagg har producerats. Dessutom skapar allt fler själva kläder, något som den internationella maker-rörelsen är ett tecken på. Men hur förhåller sig modeskaparna själva till hantverk och traditionell kunskap?
Jo, men se det kan jag svara på. Jag har nämligen varit inblandad i projektet jag med, ur ett skrivandeperspektiv. Jag har fått uppgift att intervjua dessa sex spännande designer, med just fokus på deras ingångar i hantverket. Hur de gör, vad de gör och varför har vi pratat om, samt vilken roll de själva ser att hantverket har i sina olika arbeten. Jag kommer att publicera några av dessa texter här på Kurbits i veckan och eventuellt också lägre fram. Utställningen Fashion and Craft pågår fram till 1 juni. Här finns mer information om utställningen och alla deltagande, och här finns ett klipp på ryska från utställningen.
Johanna Törnqvist: “Det är en nödvändighet att få använda händerna”
– Vill vi ha ett samhälle där allt går att köpa? Hur kommer det sig att ena delen av världen producerar det den andra delen av världen behöver?
Och varför vill vi inte lära oss att göra i högre utsträckning? Det är frågor som modeskaparen och konsthantverkaren Johanna Törnqvist ställer i samtalet kring sitt arbete. Hon arbetar med skräp som hon återvinner och skapar klädesplagg och smycken endast av återbrukat material.
– Huvudsyftet är att väcka tankar om konsumtion och hållbarhet och att ifrågasätta modeindustrins konsumtionshysteri.
I sitt nuvarande projekt Precious Trash tar hon tillvara familjers skräp, de får lämna in sina hopsamlade återvinningsprodukter till henne. De fotograferas med sin samling och sedan ger sig Johanna i kast med att skapa vackra kläder av avlagda kaffeförpackningar, chipspåsar och pastapaket. Materialet behandlas som om det vore ett ädelt material. Det är viktigt för Johanna att förhöja skräpet från bara skräp till något annat.
– Jag vill skapa en kontrast mellan skräpets förgänglighet, sömnadsprecisionen och hantverkets beständighet, säger hon.
Att bara producera föremål är inget Johanna är intresserad av, hon vill göra konsthantverk som väcker tankar:
– Jag vill fylla det jag gör med budskap och förmedla något. Det måste finnas ett syfte. För mig är också materialet oerhört viktigt, det är där idéerna börjar.
Skapandet är för henne förknippat med att arbeta med händerna. Hon beskriver det som rogivande. Att det infinner sig en ro i kroppen över att få sitta och sy och känna att man genomför något. Det är en nödvändighet att hon får ägna sig åt det, och det det är också därför hon arbetar för att föra kunskapen vidare. De som följt Johanna Törnqvists arbete ser en tydlig tråd i hennes referenser till folkkonst och traditionella hantverksuttryck. Varifrån kommer intresset för folkkonsten? Hon säger sig inte veta riktigt exakt, hon studerade mode i Paris som ung och trivdes inte med tempot och de snabba kollektionerna i modevärlden. Intresset att titta bakåt i historien tror hon föddes där i olika museisamlingar och på institutioner, som en motreaktion.
Har du blivit hantverksmässigt inspirerad?
– Nej inte hantverksmässigt vad gäller teknik. Däremot tillhörde både min mormor och farmor den generation som fortfarande handarbetade. Det fanns spår av deras händer överallt i deras hem, men det var inte ofta jag såg dem göra något.
När Johannas mormor gick bort hittades hennes samlingar med presentsnören, textilier, papper, spetsar, plastband, bortsprättade spetsar från lakan. Hennes samlingar satte igång något hos Johanna, som i den vevan, kring 2008, började att göra smycken av spillbitarna. Detta återbruksmaterial, som också tidigt innehöll skräp, har hon nu spetsat till ytterligare till att bli endast material av skräp. För det är det hon brinner för, att kunna få folk att tänka till kring sin konsumtion och hur vi prioriterar kring våra garderober. Hon säger sig vilja arbeta gränsöverskridande mellan konsthantverk, slöjd, mode och konst.
– Jag tänker att konsthantverk tidigare alltid har utgått från ursprungsmaterial, men i dagens storstäder är det inte alltid ull, lera och trä vi behöver ta vara på och tänka nytt kring, utan det som vi faktiskt har tillgång till; skräp.
Och visst anas en oro hos henne över hur framtiden ska se ut för hantverket. Samtalet med Johanna kretsar mycket kring frågeställningarna om vad som händer med ett samhälle som är beroende av andra för att producera.
– Vad kommer att hända när det inte längre finns en farmor eller morfar som kan förmedla hantverkets betydelse vidare? Jag tänker i ett överlevnadsperspektiv – vad händer med oss människor när vi inte längre kan odla vår mat eller skapa våra kläder?
Konsthantverket, slöjden, modet och konsten har en viktig uppgift framöver.
