I helgen avslutades årets första Formexmässa, där många återförsäljare och branschmänniskor från hela landet möts och presenterar nyheter. Det blir allt mer en mässa som handlar om utbyte av information, kunskap och inspiration, även om det förstås fortfarande skrivs en hel del ordrar i gångarna. Förstås handlar det om vem man pratar med, men jag upplever det mycket enklare att diskutera sammanhang och förutsättningar med mässans aktörer än för några år sedan, då allt handlade om orderblocken. Folk vill gärna prata helt enkelt. Betyder det att det är mindre kunder, mindre fokus på affärer? Inte nödvändigtvis, men många vittnar om att Formex fått en ny innebörd affärsmässigt, man vill nätverka och skapa intresse för sina produkter – ordrarna kan lika gärna komma efter mässan. Så – vad pratar man om? Världsläget skulle jag vilja säga, osäkerhet kring politik och prioriteringar kanske. Hur vill vi konsumera? Vilka är vi som handlar och varför? Det råder en viss tveksamhet och i viss mån ängslan som jag tänker är naturlig.
Mässan i sig fokuserade på temat Nordic Space, och vi möttes av ett stillsamt torg utan den traditionsenliga inspirationsutställningen – istället fanns här tid att fundera, mötas, finna ro och inspiration i samklang med fina projiceringar på textilier och ytor i taket. Symptomatiskt för detta är kanske allt stillsamt gråblått? Oj vad mycket som gick i den färgskalan – vackert, stillsamt, rofyllt.
Samtidigt såg den inspirationsutställning som fanns på mässan ut så här.
Jag pratade med Stefan Nilsson om detta på mässan – ”var är all färg? all humor och lekfullhet?” utbrast han (och utvecklar sina tankar här) jag förstår vad han menar, men den ängslighet som han bland annat såg i de bitvis stillsamma färgerna är något jag märkte av mer i samtal om just hantverket och i viss mån också hantverkstekniker och processer.
Det finns inte lika mycket stuns i den diskussionen; det finns alltid ett svar om var produkterna tillverkats, samt hur. Men det känns som att man också börjat ställa sig frågan varför, och det är ju en något knepig frågeställning på en återförsäljarmässa som lanserar en massa nya produkter. Jag som inte behöver sälja någon produkt eller vurma för varumärke kan förstås tycka att det är bra och sunt. Flera företag på mässan hade dock skyltar i montrarna med ord som ” vi är måna om vad vi köper” och ”kvalitet är att göra det rätta – även när ingen ser på”. Så något håller kanske på att hända?
Och jag skulle i detta något dystopiska ämne ändå säga – heja hantverket! Kämpa! För jag är övertygad om att det är rätt väg att gå att prata, göra, växa, skapa tillsammans, lära, inspirera. Och låta sig ryckas med i själva görandet och i det hitta en massa magi.
Jag pratade till exempel med Joanna Günther, som stod i Young Designers-avdelningen med sin keramik. Hon får illustrera något av den magi jag menar; hon berättade att hon i sin ateljé i Gustavsberg tagit sig runt i de övergivna lokalerna från tidigare porslinstillverkning och hittat (!) pigment och blandningar som hon nu använder sig av i sitt arbete. Att våga sig på att prova och även veta hantverksmässigt vad man letar efter kan innebära att man nästintill slumpmässigt tar sig an nya uttryck eller hittar nya vägar. Och dessutom gör hon rasande fina produkter!
Och kolla in det här! Också helt galet roligt och spännande tyckte jag. Från baltiska Rust me design, byrå med designers från Estland, Lettland och Litauen kom dessa tallrikar gjorda i organiska material av Evelina Kudabaite. Ja, vi har sett det tidigare absolut, men jag fann just nu och just i detta sammanhang så upplyftande och roligt att dessa produkter inte grejar vatten eller diskning. Lite jävlar anamma, lite lyxigt och bara för att det går experiment-anda över det hela. Lite lättja inblandat också – men det kanske är okej? Svårt att förklara min stora entusiasm på något annat sätt.
Vilket leder mig över till min andra stora käpphäst och vurm för själva görandet. Grundarna bakom produkten och tjänsten Täljogram stod på plats med sina lådor med material – som vill få dig att tälja mer, lättare, oftare, bättre. Täljogrammet kan du prenumerera på och därmed få en utmaning i färskt trä direkt hem i brevlådan. Och om du inte är redo att utmana din täljförmåga kan du köpa själva startkitet för att komma igång liksom. Här är Felix Wink och Ragnar Kierkegaard Suttner som var på mässan och introducerade sitt koncept. Läs mer om dem i mitt tidigare inlägg, här. Våga mera hantverk, våga mera hantverket!
Även engagemanget i nylanserade Taste for Waste är något jag blev glad av. Här är Pernilla Persson och Jenny Fingal som genom att formge smycken av cykelslangar skapar arbete åt hantverkare i Kisumu, Kenya. Ett socialt projekt som provar, tar sig an, försöker, strävar ambitiöst.
Ja ni fattar. Hantverk möjliggör, kraften i själva görandet, provandet och utforskandet är något som jag tänker att vi måste prata mer om – eller ännu hellre – göra mer av. Därför är det super och kalas att Formex för tredje mässan i rad nu också har Handarbetets Vänner på plats – där de erbjuder just det. Workshop där besökarna får testa. Tidigare har det varit shibori och vävning. I år var det olika viktekniker, från 2D till 3D. Som vanligt flockades mässdeltagarna kring görandet och jag tänker att det blivit ett viktigt och lika självklart inslag till mässan som Lotta Ahlvars scenprogram med gäster om trender och hantverk. Se också bilden i inläggets topp.
Ja. Jag avslutar med några osorterade favoriter helt enkelt. Bra fint nytänkande, känslosamt eller bara vackert, here we go.
