”Människans frihet sitter i händerna”

Ulrika Roslund Svenssons ord i ett mejl till mig slog an en sträng i ett nytt sammanhang häromdagen. Vi har haft mejlkontakt, hon ifrån sitt torp utanför Mariestad, av och till ett par månader. Jag har beundrat hennes fantastiska värld, hon kallar den Skapismen, iallafall när hon är på Instagram, digitalt och letat tillfälle att få sätta mig ner och få skriva, berätta, visa.

Det som nyligen landade så fint är följande ord från henne: ” tanken med min wordpress-sida är att ge en helhetsbild av mitt formspråk, att besökaren därifrån kan kontakta mig för att beställa en produkt med ett snarlikt uttryck eller en särskild funktion”. Det är ingen vacker, poetisk eller ens beskrivande mening som säger något om det magiska hon gör. Men det är en mening som berättar och bekräftar slöjdens storhet.

Den som har gjort och kan göra något med sina händer kan fortsätta och fortsätta att göra det i all oändlig variation. Det vilar något så självklart i det att det självförtroende som stora delar av världens kreativa människor söker, jagar, storvulet berättar om, här istället är just naturligt, lågmält och som sagt – självklart.

För känslan i att på beställning kunna göra ett föremål ungefär likadant som man tidigare gjort. Det behövs ingen formpressad mall, inga inställningar i en maskin, inga ritningar, ingen kurs för att någon annan ska fortsätta göra det ens egna händer gör. Ja, ursäkta om jag blir existentiell och måhända onödigt poetisk här, men det är nog det här jag jagar i de berättelser jag söker. För mig är det något av slöjdens kärna inser jag. Den som kan göra det som behövs är fri, den jakten är universell och något som gäckar en hel värld just nu.

Över då till Ulrika Roslund Svensson. Jag är mycket nyfiken på att få hälsa på henne i sitt torp i Skaraborg, dit flyttade hon förra året efter avslutad utbildning i Ledarskap i slöjd och kulturhantverk på Göteborgs universitet. Hon har också utbildat sig på Stenebyskolans trähantverk-snickerilinje, och trivs därför med att kunna hämta det material hon behöver runt knuten till sin verkstad. Hon berättar så här om sin egna skapandeprocess, som hon säger i viss mån utgår från torpet självt och anser vara sitt senaste verk, där hon lär sig allteftersom:

Bredden i mitt skapande bottnar sig i att jag tycker att det berikar vartannat. I processen att lära sig något nytt uppstår en känsla av frihet, att inte ha hunnit tillskansa sig ”kunskapen” om vad som är rätt och fel. Vårt samhälle förväntar ju sig ofta att en ska specialisera sig inom ett område eller att marknadsföra en specifik grej. På så vis missar en chansen att få bygga helheter. Jag har under hösten experimenterat med mer idébaserade grejer där två huvudprojekt får min mesta tid. Små täljda djur och figurer uppstår parallellt lite av sig själv. Det är nog en del i att vara i den där världen.

Ulrika Roslund Svenssons projekt rör sig främst inom träets ramar, men hennes verk får ofta en färg, en mönstring eller en textil inramning. Hon använder sig av traditionella slöjdtekniker, krympning, täljning, snickeri, och hon undersöker med noggrannhet sina uttryck. Hennes uttryck är också mycket brett, hon behärskar en rad olika föremålstekniker och sätt att slöjda. På hennes fina sajt under projekt förekommer det variationer på en rad olika föremål. Det finns en känsla av att hennes skapande tar hennes fulla fokus, koncentration och kraft, vilket är något hon också bekräftar i en formulering som lyder så här:

Just tidsaspekten är avgörande för att mitt skapande skall kännas värdefullt. Det är i långsamheten som nyanserna kommer fram, som en kan ta vara på egenheter i träbiten eller får tid att filosofera och fokusera. Slöjden blir på så vis både gym och yoga i ett. Det är ju, trots långsamheten, tidsbesparande i sig.

Hon säger att hennes självhushållningsleverne i sitt torp ger henne ett allvar kring sitt konstnärskap i bemärkelsen av att göra något själv:

Min tid är ju på något vis mina pengar och skapandet mitt kapital. Rent utopiskt är det en ganska demokratisk tanke att människans frihet/begränsning sitter i händerna, men är kanske provocerande naivt och långt mer komplicerat i verkligheten. Hur som så fångar det tempo som infinner sig av att hugga ved, bära in vatten och ta upp potatis mig i lugnet. Det går inte att skynda. Det begränsar en i möjlighet till självförverkligande och karriär, på ett positivt sätt.

Allt detta fyller mig med ro och tillförsikt, speciellt när jag tittar på Ulrikas alla olika projekt – slevar för matlagning, klädnypor, stolar, möbler, lampor och skrin samsas med mer konstnärliga projekt och besjälade föremål med djurtema i en enda fin enhet som gör mig glad.

Följ Ulrika Roslund Svenssons arbete på sajten, här tillkommer det verk lite nu och då, eller på Instagram, där hon skildrar sin vardag i torpet. Att få veta mer om hennes vardag med slöjdandet ter sig oerhört intressant och relevant för mig och säkert för många andra som jag går igång på hur det går till när vackra, funktionella föremål växer fram, får liv och börjar användas.