Johanna arbetar ju med textilt konsthantverk där hon använder återbrukat textilt material och förpackningsmaterial i plast. Ni minns säkert en rad av hennes verk, senast den här klänningen i pasta- och kaffeförpackningar. Nu lanserar hon halssmycket Vingklippt. Hon berättar att det är en vingklippt vårskrud i svart, vitt och grått, gjort av förpackningsmaterial och återvunnet plastavfall. Och då undrar du, av vad då? Jo, hon har använt packband, skumfolie, flaskskyddsnät, vaduk, pilatesboll, virkad duk och bommullsband får jag veta. Hon har sytt halssmycket för hand och på maskin, av som hon säger ”råa och enkla material som har bearbetats och behandlats som ädla material”.
Kanske är det därför det blir så högtidligt, så allvarsamt och så exklusivt? Det är någonslags magi som händer här i alla fall, för det kan ju också se ut på helt annat vis när man gör smycken av återbrukade gummislangar. Högtidligt och allvarsamt är kanske inte alltid det som kommer upp som association tänker jag. Men visst gör Fredrik Sederholms mycket stämningsfulla fotografier sitt till också.
Samtidigt. Jag kan ändå inte låta bli att associera vidare till exempelvis städgraffitin, som i all sin enkelhet (att med hjälp av en borste och en hink vatten städa fram mönster) ju är vacker och uppseendeväckande, men ändå lite sorgsen. För städgraffitin, liksom Johanna Törnqvists verk, sätter fingret på behovet att agera och sluta övergöda och smutsa ner, förändra vårt sätt att konsumera. ”En viktig del av arbetet är känslan av förgänglighet och att låta föremålen spegla tidens behov av anti-konsumtion” skriver Johanna Törnqvist om sitt arbetssätt.