Den initiativrike Nils Månsson Mandelgren ville förbättra husslöjden och konstutbildningen, framförallt genom kurser för arbetarklassen. Hans ambition var också att värna om den svenska hantverksskickligheten inför skråväsendets upplösning 1846. Oron fanns nämligen att om kvalitetsstämpeln en skråmedlem hade gick om intet, skulle kvaliteten sjunka när inte skråna kunde ställa krav på skicklighet. På sin lediga dag skulle därför hantverksgesäller och lärlingar få möjlighet att vidareutbilda sig inom sig bland annat ornaments- och frihandsritning och få mer konstnärlig bildning.
Så börjar boken om Konstfacks 175-åriga historia. 20 oktober 1844 startade Nils Månsson Mandelgren Söndags-Rit-Skola för Handtverkare, det som från 1945 kallas Konstfacksskolan. Detta är dock inte en historiebok i strikt mening, istället väljer man att uppmärksamma jubileet genom en mer kollektiv historieskrivning i bokform; gestaltad i boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden. Hundratalet medverkande räknas in bland sidorna, före detta elever, lärare och personal som är eller har varit knutna till skolan.
Det är en spretig och kreativ bok, med roliga, spännande och rörande vittnesskildringar, inte minst på grund av den ärliga ton som genomsyrar boken. Det känns på riktigt och det är en fin känsla. Att skolan har påverkat de elever som gått där råder inga tvivel om, men det är också tydligt att skolans roll – genom sina elever – betytt en hel del för samhället i stort under dess långa livstid. Här hittar du boken! >>
Jag har fått möjlighet att prata med Konstfacks rektor, Maria Lantz om jubileet och boken, och då hamnade vi mycket i just samtal om den mycket aktiva roll skolan spelat i en samhällsutveckling och i samhället i stort under dess livslängd. Denna påminnelse känns viktig att få i det karga politiska klimat som råder, där kulturämnena och det kreativa fältet naggas allt mer i kanterna.
– Idag pratas det mycket om mätbara mål och krav på produkter och resultat. Vi gillar att mäta saker. Men vi pratar inte ofta om hur det faktiskt är under tiden, hur saker påverkas av och hur idéer utvecklas i ett sammanhang. Det ville vi visa med den här boken, säger Maria Lantz.
Varför ser den ut som den gör?
– Det gjordes en diger bok när vi firade 150-årsjubileum, med fokus på vad utbildningen resulterat i. Nu vill vi visa att Konstfack inte bara handlar om produkterna och resultatet från skolan, här ryms också de större frågorna. Vi ville belysa allt inom utbildningen som också tas upp, attityder, trender, material och den kunskap som också utforskas på djupet här. Vi vill ge en bild av en levande skola.
Men boken får också gärna kallas politisk, med budskap om att höja statusen på området, och se värdet av ett rikt kulturliv. I en tid där det dessutom finns önskemål om att konsten ska vara på ett visst sätt är det viktigt att stärka den konstnärliga friheten. En konstnärlig utbildning behöver bidra med en en breddad bild av ett samhälle. Det är något som som Maria Lantz ser som en av hennes huvuduppgifter som rektor;
– Det är oerhört viktigt att vi får fortsätta utbilda på konstnärlig grund! Som konstnär behöver du få prova och brottas med idéer, och Konstfack ska vara en plats för det. Här ska man kunna testa tankarna, och här ska det också finnas plats för att misslyckanden och experiment.
Bokens politiska budskap kan även sammanfattas med just vikten av att få fortsätta vara relevanta för samhället menar Maria:
– Allt vi gör har samhällsengagemanget som röd tråd och så behöver det få fortsätta att vara.
Hur tycker du att bilden av Konstfack eller för den delen konstnären idag ser ut? Är bilden sann och relevant eller behöver den uppdateras?
– Ja det är nog så att vi behöver påminnas, det finns en förenklad bild som jag tycker är fel, om att studenter som utbildas på konstnärlig grund går ut i samhället med en utbildning som leder dem rakt i armod och fattigdom. Och i viss mån är det såklart tufft att överleva som konstnär idag. Men det finns också stora delar av samhället där våra elever kommer långt genom den utbildning de får hos oss. De får uppdrag och verkar i samhället med en rad unika kompetenser. Med en konstnärlig utbildning i ryggen har du möjlighet att ta uppdrag, ingå i olika samarbetsprojekt och gå in i en ateljé och utforska ditt eget konstnärliga uttryck.
Den relevans som Maria nämner är också tydlig i jubileumsboken, för bland de många vittnesmålen märks många tongivande och idag ytterst aktiva opinionsbildare inom konst- och kulturlivet. Hur gick det till att samla in dessa vittnesmål?
– Eventuellt gjorde vi något livsfarligt, men ändå praktiskt: vi ställde en öppen fråga och bjöd in alla, de som vill får vara med och skriva. Och vi blev glada över det stora gensvaret.
Jag håller med. Jag läser med glädje om Lasse Åbergs och Jan Lööfs skiva Konstfackjazz, som gavs ut 1962. Eller om när Rosa Taikon utbildades åren 1961-1966 där smycken och kamp kom sida vid sida. När Stina Ekman gick Teckningslärarinstitutet 1973. Och införandet av de första fem professurerna på skolan, 1987. Eller den grafiska formgivaren Nille Svenssons lista över de cd-skivor som spelades under hans år på 90-talet och hans vittnesmål om digitaliseringens intåg. Och Kerstin Wickmans fina berättelse om sitt ämne design- och konsthantverkshistorias väg in i undervisningen.
Men anslaget i berättelserna är så brett och personligt att det nästan inte går att välja favoriter – alla har egna delar och egna skildringar som inte går att jämföra med andra. Det är en mycket bläddervänlig skildring där välkända namn, yrkesroller och områden nämns och ingår i den stora helhet som är livet, eller samhället, eller historien på något vis.
Ytterligare en kategori av läsningen hamnar förstås i att det överlag är roligt att se vilka som börjat sin bana på Konstfack; här omnämns, bara för att nämna några, Annika von Hauswolff, Dan Wolgers, Mårten Claesson, Eero Koivisto och Ola Rune, Catti Brandelius, liksom We Work in a Fragile Material- gruppen, som alla är verksamma inom keramik och glas. Och textilkonstnärerna Åsa Pärson och Elsa Chartin, som medverkar och nämns eftersom de båda har gått på skolan och idag är tillbaka i undervisande roller.
Hur håller ni er relevanta?
– Vi behöver föra en ständig dialog med andra delar av samhället, kulturinstitutioner och organisationer, för att förstå samhällets behov. Vi har hjälp i att många av våra lärare har egna verksamheter och därmed får vi kontakt med verkligheten utanför, men det är förstås ett ständigt viktigt arbete.
Maria nämner mer konkret behovet av att anpassa utbildningarna, och exemplifierar med verkstäderna och de tekniker och material som går att utforska på skolan.
– Det är en kamp om utrymme, och som alltid är det en delikat avvägning – att ta in ytterligare tekniker, 3D-skrivare, göra mer satsningar digitalt, gör att vi eventuellt behöver ta bort annat i verkstäderna exempelvis, men jag tycker att det är av yttersta vikt att kunna ha tillgång till både gammalt och nytt.
Maria Lantz har varit rektor sedan 2012 och hennes förordnande går ut 2021. Jag undrar vad hon är mest stolt över under sina år hittills. Hon nämner uppbyggnaden av forskningsmiljön på skolan. Nu har den fått större plats, eller snarare blivit en del av undervisningen som hon beskriver det. Målet är att få examensrätt på forskarutbildningen, och att därmed kunna bedriva och ha hela utbildningskedjan till forskning inom konstämnena själva, utan att lämna bort den, till exempelvis det konstvetenskapliga ämnet, säger hon.
– Jag upplever också att vi fått ihop skolan de senaste åren, vi är inte lika splittrade i olika inriktningar. Idag finns mer gemensamma frågor och en större nyfikenhet mellan ämnena, både bland lärare och studenter, upplever jag.
Vad har du lärt dig av historien, eller från tidigare rektorer?
– När jag började fick jag frågor om huruvida jag skulle vara en förvaltande eller utvecklande chef, och det blev ganska snabbt tydligt för mig att tidigare rektorer kämpat med samma dilemma. Det går inte att göra antingen eller, så jag skulle säga att jag lärt mig att komma ihåg vår historia men att göra den relevant på vårt sätt i vår tid.
Något många av de medverkande landar i är en önskan om att de utnyttjat verkstäderna på skolan ännu mer under sin tid där, många ärliga tankar om vad de kunde ha använt sina år till på andra vis. Har du några råd till nya och nuvarande studenter?
– Ja, se er inte som kunder här på utbildningen, du behöver inte veta vad du ska göra eller var du ska landa med detta. Se dig istället som en nyfiken deltagare på en resa som du inte vet något om. Gå in med öppet sinne, och sitt ner och lyssna och ta in, stressa inte. Då kan nya världar öppnas och du kan hamna på en helt ny plats.
I boken skriver designern och slöjdläraren Josephine Drakenberg att hon skulle vilja ge sig själv detta råd när hon var student på Konstfack: ”Följ ditt hjärta. Tro på dina idéer. Gå dina egna vägar. Håll ut. Var nyfiken och lyhörd. Lär av dina misstag. Njut av dina framgångar”. Det jag fastnade mest för där var den sista meningen – njut av dina framgångar. Hur gör ni eller du det?
– Ja … vi kanske inte är så bra på det. Men boken är ju en del i det förstås, den ger ju en möjlighet att stanna upp och se rent fysiskt vad vi åstadkommit. Jag är nöjd över att vi just nu är på en plats och en tid där vi har en god stämning på skolan, det är en fin relation mellan människor här. Det är en framgång att njuta av men det är också en bra förutsättning för att ta sig an utveckling och framtid tänker jag.
Textredaktörer för boken är Susanne Helgeson och Jenny Morelli, de ligger bakom en rad intervjuer av medverkande, samt den sammanhängande historieskrivning som binder ihop sidorna. Bland annat reds det också ut det här med skolans namn. Ursprungets Söndags-Rit-Skola blev sedermera Slöjdskolan i Stockholm, där både män och kvinnor nu var välkomna. 1879 var det dags för ytterligare namnbyte, då till Tekniska skolan, med indelning i fem olika avdelningar. Efter det kom skolan att bli Konstfacksskolan 1945. Detta för att ämnena länge hade kallats för fack och därmed hade olika beteckningar. Men fackskola var också en tysk benämning av yrkesförberedande skola. 1978 blir Konstfacksskolan högskola och 1993 blir namnet kortat till Konstfack, eftersom det är vad alla ändå säger.
Boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden finns ute nu, det är en intressant skildring av historia och samtidshistoria, en bok för alla som är nyfikna på hur en utbildningsinstans kan vara del av ett levande kulturliv och ta sig platsen som radikal, omstörtande, eller klargörande – allt som ju ligger i konstens kreativa och viktiga roll. Den är också en god påminnelse om den yttersta vikten av att konsten får vara just fri, att hantverket måste få vara grundat med expertis och bred kunskap och kanske viktigast av allt inför framtiden – att statusen på hela konstområdet behöver höjas.
***
I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna