Det händer mycket kring Julia Riordan, eller Julia Rio som hon kallar sig när hon intar gatan med garn. Jag har haft tillfälle att träffa henne flera gånger på sistone och det är både inspirerande och intressant att följa hennes utveckling och arbete.
Just nu tillbringar hon sin tid på Konstfacks textilutbildning, men finns också med åtminstone en fot kvar på gatan och i den gatukultur där hon taggar och använder det offentliga rummet som spelplats för sin kreativitet.
Sist vi sågs kom Julia med andan i halsen, hon hade kvällen innan varit och plockat ner en affisch för Sabina Ddumbas kommande spelning, och hade under morgonen genomfört sin taggningsidé, hon hade blivit fördröjd eftersom det var pilligt att få garnet på plats utan att sabba papperet. Planen – som sedemera genomfördes – var att fixa klart och sätta upp affischen på exakt samma ställe, bara en dags förskjutning och med ett förstärkt uttryck.
Jag ser i Julias instagramflöde att fler konsertaffischer fått samma behandling efter det, se här tillexempel:
Julia Riordan kommer från Arvika, hon är 24 år idag och har efter gymnasiet bott i Göteborg, London, Oslo och nu i Stockholm. Hon startade sitt egna stickmärke, sin kollektion Julia Rio 2012, med stickade mössor och beanies, tillverkade på en handdriven stickmaskin.
Hon driver märket fortfarande, men Julia har sedan dess också utökat sin verksamhet med mer och mer närvaro i det offentliga rummet som gatukonstnär med fokus på garn.
Hon berättar att hennes första garntagg kom till i London 2013, hennes inspirationskällor är bland annat Magda Sayeg och Olek. Ett drömprojekt är att precis som dem kunna tagga in stora ytor i det offentliga rummet, en buss, en fontän, en park. Och garnet är hennes favoritmaterial.
-Jag har alltid stickat och virkat, det är ett hantverk jag lärde som tioåring av min mamma.
Hon stickar och virkar både för hand men alltså också med hjälp av sin stickmaskin, hon fick bland annat en kreativ knuff av en maskinstickningskurs i Brighton 2013 och kunde i och med det få ut sin stickkollektion i större skala.
-Maskinstickningen ger möjligheter till att få fin tunn struktur, och jag kan göra mer komplicerade mönster. Samt att det förstås går fortare. Men jag älskar också att sticka och virka för hand eftersom det är så lätt att ha med sig. Det finns något tillfredsställande i vetskapen att garnet ligger där i väskan, säger hon.
Efter flytten från London till Stockholm har hon bland annat hunnit med en rad utställningar i stan, den första i butiken Urban Outfitters, som visade hennes stickade verk. Hon har sedan dess också medverkat vid gatukonstfestivaler och gör installationer i olika samarbeten, som garntaggare och som DJ.
Julia är också engagerad både i Fatta och Femtastic, där hon bland annat bidragit med garninstallationer med budskap kring jämställdhet, samtycke liksom för strukturella förändringar i klubb- och musikliv. Se mer om hur hon arbetar i den här filmen:
Sedan hösten 2015 utbildar hon sig på Konstfack med textil inriktning. Hon är en av de som har stickning som specialinriktning;
-Jag känner att jag har hittat mitt uttryck i mitt material, jag brinner för hantverket och vill verkligen fortsätta utveckla mitt arbete med garn.
Vi pratar om just garnet som material; att det väcker också en rad känslor inte minst ute på gatan. Hon säger att hon endast får positiva kommentarer när hon taggar i garn på gatorna, hon jämför med en sprayad målning hon nyligen gjorde på St Paulsgatan i Stockholm. Det var en beställd målning på ett plank och den genererade fler negativa kommentarer än när hon använder garn, dock säger hon ändå att hon får mer positiv respons än negativ när hon målar.
– Sprayburken är så nedvärderad och så laddad i Stockholm, vi är inte heller så vana vid gatukonst här efter alla år med nolltolerans. Vi har halkat efter jämfört med många andra städer i världen, som har ett så mycket mer utbrett gatukonstuttryck. Fler lagliga väggar och fler som uttrycker sig experimentellt skulle göra mycket för det kreativa offentliga klimatet i Stockholm tror jag.
Julia brinner för att göra det offentliga rummet till en vänligare plats och efterlyser ett större konstnärligt sammanhang ute på gatorna, fler taggare, fler konstnärer i omlopp. Hon är ambitiös i sina framtidsplaner som garngraffititaggare och konstnär, sist vi sågs hade hon precis varit och tagit krankort, det vill säga, hon har numera tillstånd att köra en lyftkran så att hon kan utföra sina verk i stor skala.
Det är också något hon eventuellt kommer att behöva i Umeå framöver, där hon nyligen påbörjat ett samarbete med NBV för att klä in just en fasad.
Här är ett inslag från TV4 från december i fjol, där Julia berättar lite om sitt arbete.