Gå och se! Vrilarnas återkomst

I samband med designveckan här i Stockholm öppnade Galleri Sebastian Schildt utställningen Vrilarnas återkomst, ett så välkommet och roligt inslag i just ett sammanhang av ganska stram och avskalad design. Aia Jüdes verk är ju allt som oftast varken strama eller befriande oavskalade, så det var verkligen ett härligt inslag att till och med få träffa henne och höra henne berätta om sin nya utställning på en lunchvisning förra veckan.

Vrilarnas återkomst, utställning av Aia Jüdes på Galleri Sebastian Schildt just nu. (Foto Kurbits)
Vrilarnas återkomst, utställning av Aia Jüdes på Galleri Sebastian Schildt just nu. (Foto Kurbits)

Utställningen kallar hon Vrilarnas återkomst, och det är precis det hon är intresserad av att göra – att uppvärdera och ge nytt liv i en gammal teknik, gamla material eller föreställningar om desamma. Tidigare har ju Aia Jüdes arbetat en hel del med näver, och nu är det alltså vrilens tur. Hon berättar att hon samlat vrilar på loppisar och auktioner under tio års tid, jag tänker mig också att det ganska ofta går att hitta dem där – undanskuffade, gärna blanklackade från 70-talet.

Fiberoptik, ledbelysning, virkad mohair och förstås en vril. Objekt gjort av Aia Jüdes, vrilslöjdaren heter Erling Tällberg. (Foto Kurbits)
Fiberoptik, ledbelysning, virkad mohair och förstås en vril. Objekt gjort av Aia Jüdes, vrilslöjdaren heter Erling Tällberg. (Foto Kurbits)
Aia Jüdes berättar om sin utställning på en lunchvisning förra veckan, så roligt att höra henne. (Foto Kurbits)
Aia Jüdes berättar om sin utställning på en lunchvisning förra veckan, så roligt att höra henne. (Foto Kurbits)

Här har hon dock också samarbetat med en skicklig vrilslöjdare som heter Erling Tällberg och tillsammans har de och ytterligare hantverkare skapat dessa magiska objekt. Kombinationen av trä och hologramlack, ledbelysning och fiberoptik, sötvattenpärlor, virkning och mässing är ljuvlig och ytterst fantasieggande. Det är också där hon gärna vill vara eller hämta inspiration, ur det magiska, trolska som ofta skogen och naturen kan erbjuda – i kombination med sinnliga färger och material hämtade mer från samtida områden. Under sin presentation pratade Aia om sina vrilar som oslipade diamanter och mystiska objekt och det är precis det som är tjusningen med själva vrilen tycker jag.

Man vet ju liksom inte varför en vril uppstår, varför dessa träknölar växer på vissa träd och inte andra. En teori är att trädet har en genetisk defekt eller att trädet på något vis skadats och därmed får en knöl. Det som vi vet är däremot att träet i vrilen är superhårt och svårtarbetat, och därför desto mer lockande för de slöjdare som ägnar sin tid åt materialet? Dessutom är ju varje form unik och det gör ju säkerligen också arbetet extra utmanande.

Här är det alltså dags för vrilens återkomst, och trodde du att du visste hur en vril ser ut får du nu här möjlighet att titta igen – för sättet som Aia Jüdes kombinerar materialen är roliga, galna, tankeväckande – hennes vrilar är som det står i utställningen;

Jüdes vrilar är mystiska och oslipade skogsdiamanter som med rätt handlag kan väckas ur sin dvala, börja glänsa praktfullt och dela med sig av sina uråldriga hemligheter.

Pass opp, du vet aldrig var du hamnar! Utställningen pågår till 22 februari, på Galleri Sebastian Schildt i Stockholm. Om du vill höra mer om Aia Jüdes sätt att se på slöjd och hantverk rekommenderar jag att lyssna på podden Handgjort, säsongens första avsnitt handlar om hennes arbete.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *