Det här är verk av Magdalena Perers, som jag träffade i Young Designers på Formex. Hon är textilformgivare och arkitekt, och nyss hemkommen efter ett och ett halvt år i Japan.
Hon har arbetat hos en indigomästare och lärt sig mycket om hur man färgar indigo. Jag skriver mycket, eftersom jag har förstått att det nästan inte går att lära sig allt om indigo, det kanske tar ett liv eller så.
Magdalena Perers berättade att hon fick gå bredvid och ta del av de dagliga sysslorna med själva baden, vara med och övervaka själva färgandet. Med själva blandandet av färgen? frågade jag.
Ånej, det är en färgmästares fulla ansvar, det tillhör inte en indigomästares roll. Såklart.
Det är något så fascinerande med dessa kunskaper tycker jag. Och att de respekteras och efterlevs och – fungerar! För titta på bilder från Magdalenas blogg, fantastiska färgbad, tygvepor och en fungerande produktion.
Däremot var det säkert både bökigt och intressant för Magdalenas Sensei att hon tog reda på slarvet och det där slänget. Och gjorde sina textilier av dem istället för det ”vackra”. Hon berättar att hennes textilier är digitaltryck av hjälptygerna – de bitar som sys eller kläms fast utanpå den egentliga tygbiten under färgningen.
Tyget Yozora, natthimmel, är ”ett lapptäcke av eldflugor, stjärnor och indigoblått himlavalv” enligt Magdalena. Kollektionen heter My Japanese Garden och består också av de vackra textilierna med växtlighet; blommor och blad i spännande mönster.
Kolla alltså in Magdalenas blogg för mer inspiration, här finns mycket spännande att läsa om Japan och hennes erfarenheter med sin Sensei, sjätte generationens indigomästare.
Uppdatering: Nå, fler än Magdalena själv kanske lade märke till att jag stavat hennes efternamn fel tidigare. Nu är det korrigerat. Jag fick veta att Perers inte alls är spanskklingande som jag trodde – och stavade därefter, utan istället är ett dalanamn. Jojo. Dessutom skriver Magdalena så här om färgframställningen och hur de arbetade, hon, färgmästaren och hennes Sensei:
Själva framställningen av bladen till färgen, ”sukumo”, är resultatet av flera månaders arbete med skörd, torkning och jäsning av bladen i olika omgångar som färgmästaren gör. Därefter tog min Sensei vid och blandade färgbadet av de torkade blade,n som tillsammans med vatten fick jäsa under en vecka med hjälp av risflingor, sake, pottaska med mera, till en puttrande, varm och unken sörja. En process som skulle fascinera vilken surdegsbagare eller ölbryggare som helst.
1 comment