Jag fick nöjet att Skypa med två av de drivande medlemmarna i chilenska garngraffitigruppen Lana Attack, Maria och Claudia, för en tid sedan. Det var verkligen roligt att få kontakt med dem, dels för att de kunde berätta så mycket om sitt sätt att se på garn i det offentliga rummet, dels för att de var så sprudlande glada, engagerade, unga och motiverade.
Det finns en ny generation taggare som tagit sig an garngraffitin på lite annorlunda sätt, det är något jag är ute och letar efter just nu. Lana Attack är ett mycket bra exempel.
Det är intressant att hålla i minnet att den första garntaggen sattes upp i december 2004. Det är alltså mer än tio år sedan och utvecklingen har verkligen gått framåt!
Magda Sayeg som fortfarande kallas för the Mother of Yarnbombing gick då i täten tillsammans med Knitta. Idag gör hon mer sanktionerade verk, fortfarande arbetar hon med garn i det offentliga rummet, här är exempel på ett av hennes senaste arbeten.
En mängd garngraffititaggare har kommit att gå i Knittas fotspår, och utvecklingen har sannerligen gått framåt. En intressant sak med Lana Attack och många andra samtida aktörer idag är att de ofta kommer ur ett etablerat gatukonst-, konst- och designsammanhang på ett annat sätt en det tidigare gardet. Där stod istället graffitikulturen som inspiration, eller att medlemmar ur stickkaféer valde att gå ut på gatan.
Lana Attack har funnits sedan 2012, de har sin bas i Santiago och de är tolv stickare som är aktiva i gruppen. Jag pratar alltså med Maria och Claudia som är de drivande i gruppen, jag skulle tippa att de är i 25-årsåldern och de två träffades via universitetskontakter i Santiago; Maria hade bott och studerat i USA i tio år och kom hem och träffade via vänner Claudia som studerade konst och design på universitet i Santiago.
De beskriver tillkomsten av Lana Attack som att två hjärnor möttes, med behov av stickning som terapi, som uttryck och som konstform. Claudia studerade visuell produktion och var intresserad av gatumode och design. Maria ville hitta en partner att prova garngraffiti med.
– Jag lärde mig sticka och virka när jag var nio, säger Maria, Claudia var tio. Det är ett uttryck som jag alltid återkommit till, jag stickade och sysslade med traditionella textila tekniker inspirerade av bland annat arpilleras, när jag hade hemlängtan i USA.
Numera stickar och virkar jag mest, säger Maria. Jag frågar dem varför de vill sätta upp sina verk i gatumiljön.
– Santiago är en grå stad! Människorna här är inte glada, de behöver uppmuntran och mer färg! Vi gör detta för att ge dem mer att vara glada för.
Men jag frågar också hur det går till, var de taggar och hur de sätter upp sina taggar. Det visar sig att Lana Attack främst verkar på festivaler eller under evenemang, de söker nämligen tillstånd till alla sina arbeten. De beviljas oftast tillstånd, och eftersom de lägger ner så mycket arbete på sina garninstallationer vill de inte vara i olagliga sammanhang. Här finns det en markant skillnad gentemot andra generationers garntaggare jag pratat med, eller så är det också en skillnad i kultur och historia i var du taggar.
Lana Attack säger att de inte ser poängen med att tagga olagligt, de vill istället finnas på sanktionerade ställen där folk kan ta del av och engagera sig i deras budskap på bästa sätt. Men – allt eftersom under vårt arbete förstår jag också att de faktiskt också gör en del olagliga taggar, de vill bara inte prata om det.
Stort fokus sätts nämligen på att Lana Attack är en del av Clauda och Marias försörjning. De vill leva på sin gatukonst, de berättar att de träffar kunder – företag, gallerier, institutioner – som vill ha områden, detaljer eller föremål instickade eller invirkade i olika sammanhang, oftast festivaler. De två tar fram ett designförslag med skisser som de presenterar och så utför hela gruppen aktionen. Kunden står för materialet och delar av deras arbetade tid.
Och de vill arbeta med garn i det offentliga rummet för att de anser att det är viktigt. Stickning utvecklar och förlöser en stad menar det;
-Människorna i staden är som zombies, vi vill skaka om dem, få dem att börja tänka själva och uppleva nya saker. Garngraffitin är ett sätt för oss att påverka, säger de.
De vill inspirera alla att börja sticka ”knitting is not for grandmas only” säger de, men inte heller bara för kvinnor. Hos dem är alla välkomna att vara med vid evenemang och aktiviteter. De är precis som många i genren aktiva i sociala medier, alla deras taggar fotograferas och läggs ut med avsändare. De säger att garngraffiti är konst för staden och det är viktigt att så många som möjligt får ta del av dem.
Och framtiden? Claudia och Maria satsar som sagt på Lana Attack på heltid, de vill resa mer i världen med sin garngraffiti, de vill påverka och bidra till en bättre värld:
-Det här är en revolution. Vi vill bli så stora som möjligt och utvecklas så mycket vi kan. Den här typen av konst tillåter människor att se världen annorlunda, att tänka annorlunda. Garngraffiti kan föda nya idéer till samhället, och det vill vi vara en del av.
Följ Lana Attack på facebook och på instagram där de är mest aktiva. Och vill du se dem in action finns här en film där Claudia och Maria och övriga i Lana Attack gör en installation.