Och framtiden är … händig?

I februari 2017 skrev jag den här artikeln, men undertiteln – om framtiden är handgjord, hur är vi som släkte som ska utföra den beskaffade? Ett år senare tittar jag tillbaka på utgivningen och det sammanhang den skrevs i, nu är vi i framtiderna i jämförelse med vad vi var då, och det var ett spännande sammanhang att vara i. Fanzinet Esselde med nummer 3 i utgivningen hade temat Framtider. Det var också en del i den pågående utgivningen i serien Konsthantverk i Sverige.  Essän nedan känns relevant också idag och jag vill därför dela den också här.

Läs med behållning hela fanzinet med framtidstema, en rad intressanta ingångar med bland annat William Morris som ledstjärna. Och gjort av en rad spännande kreatörer med olika ingångar, se själv! Här följer min text:

Idag vet vi att handen var väl utvecklad för drygt fyra miljoner år sedan, vid en tid då våra förfäders hjärnor fortfarande hade samma storlek som hos en schimpans. Man kan säga att handen fanns före hjärnan. Kanske var det handen med alla sina möjligheter som under evolutionen drev på hjärnans utveckling. Kanske är det handen vi har att tacka för vår intelligens, vår språkförmåga och vår förmåga till abstrakt tänkande?

Jag lyssnar på handkirurgen och författaren Göran Lundborg i P1:s Filosofiska rummet, det handlar om handen och tanken. Sista meningen i Göran Lundbergs citat ovan etsar sig fast: … handen vi har att tacka för vår intelligens, vår språkförmåga och vår förmåga till abstrakt tänkande? Ja kanske! Det är en spännande tanke.  

hän`dig adj. ~t ORDLED: händ-ig: som har fallenhet för (smärre) praktiskt arbete särsk. sådant som utförs med händerna el. med enkla redskap: en ~ man som har gjort alla möblerna själv

Jag läser en bok, Handen som handling – om kultur och bildning, av Eva Malm. Hon skriver om The panel of hands, ett av världens äldsta konstverk, över 40 000 år gammalt, som visar schabloner av utövarens egna hand. Det finns i grottan El Castillo i Spanien. Eva Malm beskriver målande:

Handformerna framträder, tror man sig veta, genom att handen lagts på bergväggen och omgivits av rött eller svart pigment. Handens avtryck har därmed bergets struktur och färg. Det förekommer också bilder där handens avtryck är färgat. När bilderna beskrivs används naturligt nog ord och begrepp tagna ur nutiden; schablon, stencil och negativ form. Färgpigmenten har bevarats eftersom de blandats med djurfett och urin. Vi talar om röd järnoxid, ockra, svart manganoxid, om träkol och om bindemedel och betning. I vår tid vet vi mycket. Vi har kemiska begrepp. En gång för länge länge sedan visste och kunde man också. På ett annat sätt.

Jag hör begreppen Homo Handmade, Homo Sapiens Technicus samt Homo Habilis. Det senare med betydelse den händiga människan. Homo Habilis anses vara den första arten som tillhör vårt eget släkte och levde för ungefär 2,3 miljoner år sedan. Den händiga människan var kort (1,30 m) och hade oproportionerligt långa armar i jämförelse med oss idag. Med sedan tidigare utvecklade händer, företrädesvis tummar som kunde röras in mot handflatan – “hand med tumgrepp bildade underlag för kultur”, som Eva Malm beskriver det. Homo Habilis har fått sitt namn efter sin förmåga att tillverka enklare vapen och verktyg i sten, och även om dessa stenflisor är primitiva i våra ögon var de mer avancerade än några tidigare verktyg. Dessa medförde att Homo Habilis kunde leva på platser där det tidigare varit för farligt för primater. Det är fortfarande omstritt huruvida den händiga människan var den första hominiden som bemästrade verktygsbyggandet. Men att hen gjorde det är av störst vikt här, eftersom att medvetet tillverka verktyg kräver förmåga till abstrakt tänkande och planering. Något som gäller än idag.

Arkitekten och humanisten Peter Broberg betraktade människan som en Homo Sapiens Technicus. Han menade att användandet av teknik – redskap, verktyg och vapen – haft ett avgörande inflytande på tillkomsten och utvecklingen av människan. Handens centrala roll i utvecklingen ger att Broberg därför benämnde Homo Sapiens för Homo Handmade. Handen, hjärnan och verktygen kom tidigt i evolutionen att samverka på ett sätt som drev på framväxten av en samhällsstruktur skriver Göran Lundborg i boken Handen och hjärnan och exemplifierar bland annat med teknikutvecklingen av synålen, växtfiber för tillverkning av snören, rep, korgar och kläder till exempel. Eller utvecklingen av användandet av rensel, väska och den flätade korgen. Att kunna samla och bära med sig hem har varit avgörande för mänsklig utveckling.

Jag pratar med min frilanskollega, kursledaren, slöjdaren och stickboksförfattaren Erika Åberg. Vi pratar om att det är svårt att göra själv, att det kräver övning. Om en bemästrar att göra själv ligger en i framkant idag. Det lockar oss i ett samhälle där vi är vana att köpa våra produkter och tjänster.  Att göra dem själv är något vi rationaliserat bort – om inte det håller på att ändras? För visst kan vi ana ett ökat kreativt självförtroende? Och vad beror det på? Knappast för att vi egentligen behöver tillverka produkter – väl? Vi lever i en välfärdsstat där det ofta är dyrare att köpa färdigt material för att tillverka saker än att köpa färdiga produkter. Men hur kommer det sig att vi mer och mer ser oss kapabla att ge oss i kast med handgjorda projekt? Jo, för att görandet är mer förknippat med att tillfredsställa våra behov idag. Men bara för att vi vill göra mer själv betyder det inte att det är lätt! Erika säger:
– Alla kan inte kunna vid första försöket, men den goda nyheten är att alla kan lära sig! Det tar tid att tillskansa sig kunskap – och det är ju inte dåligt, då har man ju en härlig tid framför sig.

Hon säger att slöjdens uppgift i framtiden bör vara att visa:
– Jag kan visa dig hur jag gör, men du måste lära dig själv.

Däri ligger en stor och svår omställning i samhället idag, där vi förväntar oss snabba kickar och direkta resultat. Att träget och långsamt nöta de 10 000 timmarna för att bli bra på något är svåruppnåeligt för många idag. Men det finns en eftersträvansvärd tillfredsställelse i att bemästra något, säger hon.

Jag läser en bok, David Jonstads Jordad. Han konstaterar att civilisationer kommer och går, men marken består. Under det senaste århundradet menar han att de flesta av oss förlorat den markkontakt som varit självklar för våra förfäder. Nu är det tid att återuppta den, skriver han: “det är dags att komma ner på jorden igen”.

En sak jag varit nyfiken på är vad vi kan lära oss av dem som har byggt sin värld för hand och ändå haft gott om tid över för att leva. … Jag påstår inte att det var bättre förr – verkligen inte – men allt var inte heller sämre förr och det finns mycket vi kan lära oss av dem som levt före oss.

Jag pratar med slöjdaren Jonatan Malm som under en månad var i exil i Stockholm, i köpkvarteret Sickla på slöjdresidens. Vi landar i att det är skillnad på att vara självförsörjande och försörja ett samhälle. Var går gränsen för när man endast slöjdar för sig själv och när man bygger upp ett samhälle med slöjd och hantverk? Och vem bygger? Vi har inget svar än. Men han säger:
– Jag har nog aldrig varit på en plats som genomsyras av kapitalism som Sickla. Det har nog heller aldrig känts som så mycket protest att tälja en smörkniv som här, just nu.

Så här ser det ut i Jonatans del av residenset, hans verkstad. (Foto Kurbits)

Så här ser det ut i Jonatan Malms del av residenset, hans verkstad under januari 2017. (Foto Kurbits)

Jonatan Malms protesthandling berör något fundamentalt inom slöjden, att hushålla med egna resurser för att ta kontrollen. På samma sätt gäller för makers, görare inom tekniken; journalisten Dale Dougherty belyste detta när han startade tidningen Make 2005, med en väl funnen slogan; Om du inte kan öppna det äger du det inte. Ett tydligt ställningstagande mot föreställningen om att konsumenten visserligen har tillgång till ett oändligt utbud av elektronikprodukter, men utan att förstå dem eller kunna bygga om den efter sina egna önskemål. Makerrörelsens födelsedatum hör ihop med starten av Make, och Chris Andersen beskriver i boken Makers att tidningen inte bara gav subkulturens individer det gemensamma namnet, utan även lyfte den och visade att vi alla kan påverka vårt förhållande till tekniken.  Har vi kommit dithän med hantverket nu? Gäller det för alla eller för utvalda? Vill vi det?

Vad får jag läsa om i framtiden? Homo Slöjdare? Homo Makers? Homo Craftivists? Homo Resiliens? Vilken sorts utveckling vill vi ha och vilken väg når dit? Det gemensamma manifestet som makerrörelsen tagit fram som grund för inriktningen kan gälla dem alla; slöjd, hantverkande aktivister, lobbyister för en omställningsrörelse. Grunden finns historiskt där i händerna, den händiga människan har många val mot en ny och utvecklad handgjord framtid. Om vi bara vågar.

Ett händigt manifest:
*Tillverka och skapa: att skapa och tillverka är grunden i att vara människa
*Dela med andra: visa upp, förklara och dela det du gör så andra kan ta del av det
*Ge kunskap vidare till andra
*Lär mer: livslångt lärande är att ständigt samla och utveckla ny kunskap
*Skaffa utrustning: investera i verktygs- och maskinpark
*Delta: i alla former av verksamhet och sprid glädjen i att skapa och utveckla
*Förändring: bejaka förändringsutveckling, även det som händer med dig när du skapar och utvecklar
*Stötta rörelsen