Vårutställningen 2017 Konstfack

Det är bråda dagar i examensutställningsbranschen just nu. Endast ytterligare ett par dagar, till och med söndag, pågår Konstfacks utställning. Här samsas inte mindre än 195 studenters uttryck och arbeten från alla utbildningens kandidat- och masterprogram. Det är mäktigt och bitvis mastigt att ta in alla smarta intressanta arbeten, kvaliteten är hög och nivån på engagemang är utmärkt, det är främst uppblandningen av alla inriktningar och klasser i utställningen som gör det svårt att överblicka. Det blir svårnavigerat som helhet helt enkelt. Men desto snabbare kastar en sig därmed in i de olika verken som visas.

Hanna Hansdotter, som i glas reflekterar kring hantverk, material och tradition i relation till produktion, och hur det tar sig uttryck och gör avtryck i glasobjektet, som som hon beskriver det. Fantastiskt vackert! (Foto Kurbits)

Hanna Hansdotter, som i glas reflekterar kring hantverk, material och tradition i relation till produktion, och hur det tar sig uttryck och gör avtryck i glasobjektet, som som hon beskriver det. Fantastiskt vackert! (Foto Kurbits)

Och det gör jag verkligen med glädje – verkshöjd, verklighetsnära och stundtals visionärt är årets upplaga av examinationsarbetena.

Vi började här - Joran Stamatakakos stora installation är nästan det första som möter besökaren av Konstfacks examensutställning i år. (Foto Kurbits)

Vi började här – Joran Stamatakakos stora installation är nästan det första som möter besökaren av Konstfacks examensutställning i år. (Foto Kurbits)

Så som många varit inne på finns stort engagemang för världsläge, politik, framtid och mänsklighet på ett sätt som inte varit så tydligt bland studenter från konstnärliga och kreativa utbildningar tidigare om åren, det gäller generellt de utställningar jag hittills sett och trenden är minst sagt tydlig också på Konstfack. Det är en bra utveckling tycker jag – ju fler discipliner av samhället som kan engagera, oavsett kreativa uttryck, desto relevantare blir världspolitiken för fler. Avtryck i hållbarhet, produktionsförhållanden, återbruk, naturkatastrofer, mental hälsa, resiliens, gentrifiering och problematiseringar kring det offentliga rummet är några av de ämnen jag på rak arm kommer på behandlas.

Amanda Hultmans arbete Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch imponerar i sina många fördjupade delar. Helheten spännande och detaljerna viktiga. (Foto Kurbits)

Amanda Hultmans arbete Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch imponerar i sina många fördjupade delar. Helheten spännande och detaljerna viktiga. (Foto Kurbits)

Ett av mina favoritarbeten är detta, och kanske främst den tidning som ligger på podiet längst fram i bild. Amanda Hultman, kandidat i textil har gjort inte bara en kollektion kläder, utan framförallt undersökt bakomliggande fakta och förhållanden i sättet vi tillverkar våra kläder. Hållbarhet, produktionsförhållanden, sweatshopindustri och agenda 2030 i ett nötskal. Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch heter hennes arbete.

I textil, text och bild undersöker Amanda Hultman textila villkor för vad hon kallar en värdelös bransch. (Foto Kurbits)

I textil, text och bild undersöker Amanda Hultman textila villkor för vad hon kallar en värdelös bransch. (Foto Kurbits)

Också Erik Hidemark tyckte jag hade intressanta poänger i sitt utforskande av hantverket i industrin. Han undersöker de traditionellt ansedda motsättningarna mellan hantverk och industri – och i tre egenbyggda maskiner försöker han att belysa detta. ”Är det möjligt att tillskriva industriellt framställda föremål kvaliteter som vanligtvis tillskrivs hantverksframställda föremål?” frågar han sig. En superintressant fråga som verkligen ligger i tiden också med tanke på hur heta diskussionerna om handgjort, lokalt producerat, transparens i produktionsprocessen är i ett globalt perspektiv.

Den förlorade känslan, arbete av industridesignstudenten Erik Hidemark. Maskinen är en kommentar till hur industrin vill efterlikna hantverk utan att ta hänsyn till det som gör hantverket levande - händerna. Intressant sätt att belysa frågan. (Foto Kurbits)

Den förlorade känslan, arbete av industridesignstudenten Erik Hidemark. Maskinen är en kommentar till hur industrin vill efterlikna hantverk utan att ta hänsyn till det som gör hantverket levande – händerna. Intressant sätt att belysa frågan. (Foto Kurbits)

Uttryck kring hantverkskunskap och utforskande av metoder kring densamma ägnar sig alltså ovan Hanna Hansdotter åt, men även fler; jag tänkte på Agnes Nissen, Katarina Lundberg och även Nadia Zabihi vars olika projekt jag gillade. Stickandes i återanvänd textil, användandet av hantverksrelaterat material (sandpapper!) i helt annat syfte (Katarina Lundberg) samt utforskande av ny teknik kring traditionellt material – Concrete Canvas, flexibelt betongtyg som härdar efter vattning.

Liksom förstås – bilden i inläggets topp, Victor Alge som tittat på vad som går att göra av restmaterialet från de älgar som varje år skjuts i Sverige.

Nadia Zabihi experimenterar med Concrete Canvas, som hon behandlar som tyg men som härdar med vattning. (Foto Kurbits)

Nadia Zabihi experimenterar med Concrete Canvas, som hon behandlar som tyg men som härdar med vattning. (Foto Kurbits)

Katarina Lundbergs undersökande av – Arbetsmiljöverkets regelverk för arbetsutrustning utifrån färgställningar är lysande. Här i objekt, men också i hennes oljor föreställandandes arbetsmiljöer. (Foto Kurbits)

Katarina Lundbergs undersökande av Arbetsmiljöverkets regelverk för arbetsutrustning utifrån färgställningar är lysande. Här i objekt, men också i hennes oljor föreställandandes arbetsmiljöer. (Foto Kurbits)

Agnes Nissen samlar avlagda jeans och återanvänder trasorna som hon spinner ihop till snoddade remsor, likt garnnystan, med hjälp av en skruvdragare. Här stickar hon en matta med egengjorda sticko.r (Foto Kurbits)

Agnes Nissen samlar avlagda jeans och återanvänder trasorna som hon spinner ihop till snoddade remsor, likt garnnystan, med hjälp av en skruvdragare. Här stickar hon en matta med egengjorda stickor. (Foto Kurbits)

En av mina favoriter - Kyung Jin Chos ljudinstallation med slumpmässiga pendelslag mot keramikkärl. (Foto Kurbits)

En av mina favoriter – Kyung Jin Chos ljudinstallation med slumpmässiga pendelslag mot keramikkärl. (Foto Kurbits)

Kyung Jin Cho står för utställningens vackraste ljudupplevelse, där hon ovanför stora keramikkärl konstruerat en pendel som slumpmässigt skapar ljud genom att slå i kärlen. Installationen är en tolkning av en upplevelse av en jordbävning i Seoul.

Emma Brålanders 3D-väggmålning stack också ut. (Foto Kurbits)

Emma Brålanders 3D-väggmålning stack också ut. (Foto Kurbits)

Maria Bruvik Kindestam utforskar det offentliga rummet och frågar sig vad vi får och inte får göra där – med gerillaslöjden som metod tar hon sig an olika uttryck – givetvis finns det en problematik i att hon måste redovisa sina arbeten i fotografier – det hade ju varit mäktigt att se mer av verken live. Här blir hennes experimenterande lågmält och svårt att till fullo förstå vidden av – många av hennes uttryck är dock lysande. Kolla in fimparna längst ner till höger i bild till exempel.

Maria Bruvik Kindstam tar sig an det offentliga rummet och vad man får göra där - gerillaslöjden har provats och utforskats i material och tekniker. (Foto Kurbits)

Maria Bruvik Kindestam tar sig an det offentliga rummet och vad man får göra där – gerillaslöjden har provats och utforskats i material och tekniker. (Foto Kurbits)

Ytterligare intressanta tolkningar av världen runtomkring; Anna-Lea Öquist som byggt ett kalejdoskop där hon undersöker religion.

Installation av Anna-Lea Öquist, I fall att, i form av ett kalejdoskop. (Foto Kurbits)

Installation av Anna-Lea Öquist, I fall att, i form av ett kalejdoskop. (Foto Kurbits)

Ann-Charlotte Ingschöld, Bilder av platser - den visuella kulturens betydelse för platsers identitet. Arbetet tar upp centrum-periferi som intressant område. (Foto Kurbits)

Ann-Charlotte Ingschöld, Bilder av platser – den visuella kulturens betydelse för platsers identitet. Arbetet tar upp centrum-periferi som intressant område. 2050 anspelar på årtalet då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.  (Foto Kurbits)

Och Ann-Charlotte Ingschöld som inom ramen av Visuell kultur och lärande – inriktning bildpedagogik tar sig an tolkningar och bearbetningar av landsbygd och stad, vem och vilken plats som räknas och var vi förväntas vara i ett framtidsperspektiv. 2050 tänker jag anspelar på det årtal då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.

Utställningssalarna är många och de 195 studenterna får olika platser och placeringar, något som väcker funderingar om hur det hela har bestämts, vem och hur som får vara med vem och varför. Nivån är alltjämnt hög vart än du går i utställningen, ett besök rekommenderas verkligen. Men skynda - den är öppen endast till söndag! (Foto Kurbits)

Utställningssalarna är många och de 195 studenterna får olika platser och placeringar, något som väcker funderingar om hur det hela har bestämts, vem och hur som får vara med vem och varför. Nivån är alltjämnt hög vart än du går i utställningen, ett besök rekommenderas verkligen. Men skynda – den är öppen endast till söndag! (Foto Kurbits)

Gå och se Konstfacks alla delar i helgen! Här finns uppfriskande, viktiga, tankeväckande projekt som spänner bågen och som alltså ofta riktar fokus på samhällsdebatt, världspolitik, medmänsklighet, miljö- och framtidsfrågor. Här är endast ett litet axplock av allt som visas, ta del av allt själv om du har möjlighet, rekommenderas varmt! Praktisk information här. 

Keramik och glas - Anna Tedestam, Serendipity. (Foto Kurbits)

Keramik och glas – Anna Tedestam, Serendipity. (Foto Kurbits)