Fem punkter har jag på min lista i år. Fem inriktningar, händelser och intryck som jag tycker präglat Kurbits ämnesområden och blivit tydliga när det nu är dags att se tillbaka på året som gått.

Kolfat av Jonas Hasselrot. (Foto Slow Craft)

1) Slow craft. I år har vi tagit det riktigt stora steget mot välbefinnande genom handens arbete. Vi vet med oss att vi mår bra av att jobba mindre, ta det lugnare, göra en sak i taget och varva ner. Retreats, sätt att koppa ur, koppla av, gå in i oss själva medelst allsorts meditation är vardagsmat numera. Handarbetet har fått en nästintill folkhälsogivande uppgift under året. Att låta händerna gå medans världen försvinner en stund utanför är inte bara meditativt, det är hälsouppbyggande.

Därför uppskattar vi – om möjligt än mer – hantverkets genuina långsamma skicklighet. Sätt att göra, traderad kunskap som inte går att googla är hårdvaluta och föremål gjorda med extrem handaskicklighet står högt i kurs. Butiken Slow Craft visar genom sina unika och handgjorda produkter vägen.

I verkstan. (Foto Rose Callahan /www.rosecallahan.com)

Också Joshua Vogel är ett bra exempel på just kraften i slow craft. Även om vi inte kan göra hantverket själva vill vi gärna uppdatera oss med och läsa på hur man teoretiskt gör, vilken typ av material som skulle krävas eller vilken metod som används. Om vi inte handlar förstås. Joshua Vogels verkstadsbilder blev oerhört populära på Kurbits under året och jag förstår verkligen varför.

Mot slutet av året kom också boken Slöjden börjar i skogen från Hemslöjdens förlag. Ett utmärkt exempel på hur begreppen slow craft och traderad kunskap hänger ihop fint. Den här boken tar dig med på en skogstur där materialet och bearbetningen står i fokus. Det är långsamt, det är tidskrävande och det är sannerligen inget man gör i en kovändning. Men just därför ligger ämnet  - liksom den utmärkta boken – så rätt i tiden.

På Happy Color i Stockholm kan man gå virkkurs och lära sig virka mormorsrutor. (Foto Kurbits)

2) Inspiration galore! Parallellt med just insupandet av riktig kunskap och värdesättandet av handaskicklighet har vår inspiration fått frodas hejvilt under 2011. Det har knappt funnits några gränser för material, sätt att göra, beskrivningar och nyöppnade sajter, bloggar och butiker där vi kan grotta ner oss i sätt att göra själva (och såklart spendera pengar). Material att göra av är en lyxartikel vi unnar oss mer och mer, det är helt upp till din egen lust och smak vad du vill göra och varför. Dessutom går det utmärkt att själv bestämma svårighetsgrad. Danska Rie Elise Larsen med sina produkter, tutorials och material är ett gott exempel.

Butiker med kursverksamhet är något som också blivit alltmer vanligt, på Tygverket i Stockholm kan du förutom att gå olika kurser hyra en symaskin per timme, och på butiken Happy Color i samma stad går det att riva av en engångskurs i virkning en vanlig tisdagskväll. Fler exempel från landet finns nog – poängen är att vi är omgärdade av material och vår lust att ta oss an det ökar alltjämt. 2011 var ett hypat år för detaljhandeln inom allsorts pyssel, ändå är en ständig fråga varför det inte finns ännu fler garn- tyg och pysselbutiker därute? I ett annat liv skulle jag vilja ha en egen.

Kurbitsmålaren Slottsbarbro visar kurbits på italienska catwalken. Nu som utställning på Folkmusikens hus i Rättvik.(Foto Kurbits)

3) Allmogehype igen. Nej, kära Kurbitsläsare, det verkar nästan omöjligt för kurbitsmotivet med allt vad det står för att gå ur tiden. 2012 blir mitt fjärde år med bloggen, och det torde också bli ett år där hypen kring allmoge, kulturhistoria, traditionella mönster och just kurbits florerar ännu starkare. Jag märker det dels i den ström av mediemedverkan jag fått göra under året (här är en del men inte allt upplagt) dels i de många nya tolkningar av allmogesymboler i produkter och konstellationer. Nytt för den här vågen av allmogehyllande är att vi gärna adderar det vi kan eller vill göra själva; och att våra egengjorda grejor alltså gärna få ha allmogetouch. Alternativt att leta reda på det där extra genuina uttrycket – gärna på en bondeauktion långtbortistan.

Årets absolut bästa samarbete inom fältet nytänkande allmogesamarbete torde vara Slottsbarbro och italienska modevaruhuset Rochas. Verkligen helt underbart med kurbits på catwalken.

Festdräkt med krona från Hardanger Folkemuseum. (Foto Laila Durán, Scandinavian Folklore)

Spektakulärt på ämnet var också mars boksläpp av Scandinavian Folklore, som verkligen tar fasta på allmogekulturen och vårt intresse för dräktskick, mönster och vackra bilder. Laila Duráns ambitiösa bokprojekt är imponerande  - och kanske blir det en uppföljare rent av nästa år, del två är nämligen på gång.

Listan på exempel på traditionell allmogeinspiration i nya produkter går att göras lång – men tre vill jag nämna här. Lina Holms spännande broderade armband, dessa fantastiska pärlvirkade smycken med inspiration från folkdräkter, samt min absoluta favoritslöjdare Per-Åke Backman som gör halmkronor att dö för.

Men året har också bjudit på lite annorlunda varianter av allmogeinspiration; den här ambitiösa tolkningen av Döderhultarens träskulpturer roar mig mycket, just för att Johanna Strand översatt träslöjdarens uttrycksfulla verk så effektfullt och egensinnigt, läs mer här så förstår ni vad jag menar. Studenten Emma Lundberg har jag skrivit en hel del om genom åren, 2011 var det år hon tog examen – och med vilket fantastiskt examensarbete! Samilight är en spännande nytolkning av folkdräkten. Och skulle detta måhända vara för extremt – kolla in Mary Katrantzous kollektion - är inte det här en nytolkning av allmoge i en, låt oss säga – vidare bemärkelse?

Samtidigt avslutades 2011 med en framtidsvisionär utställning, Kurbits 3.0, där Konsthantverkarna tar ut svängarna. Jag höll inte med om visionerna – men kanske är det nästa nyårskrönika som jag får prata om 3.0, vad tror ni?

Den nya inredningstidningen Hemstilat - för dig som själv skapar stilen!

4) Hemstilat – inredning för dig som själv skapar stilen. Klart att en punkt i Kurbits nyårskrönika måste få heta Hemstilat, den inredningstidning som jag och min man gjorde under fyra hetsiga, roliga och fantastiskt kreativa sommarmånader under 2011. Med god hjälp av en fantastiskt hängiven skara medarbetare ska tilläggas. Äntligen fick idéer från Kurbits under åren smälta samman med tolkningar, inspiration och tankar kring inredning som finns idag, hos mig och hos alla smarta runtomkring mig.

Hemstilat måste ha träffat rätt, för vilken härlig respons vi fått! Det ligger i tiden att göra själv. Det ligger i tiden att våga vara unik. Vår tanke med tidningen var just att få visa upp olika stilar, mönster, färger, tekniker, material – olika sätt att göra själv, och att det inte behöver vara så svårt att utgå från sig själv när man skapar sin egen stil. Årets verb har för mig varit hemstila – hur du är din egen hemstilare och hur du utifrån dina egna förutsättningar och din smak skapar din egen person och din unika stil. DIY-trenden som ju verkligen finns på var mans läppar ingår inte bara i Kurbits värld, numera ingår den också i Hemstilats – och det känns gott att skriva!

Det är också roligt att på årets sista dag få notera att Hemstilat kvalat in som nominerad på trendspanaren Stefan Nilssons Årets bästa-lista under kategorin Årets läsning! Här är hela listan.

Konstnären Ella Robinson från Brighton gör spännande konst av drivved, textil och tråd. (Foto Ella Robinson/Inhabitat)

5) Gatukonst och guerillaslöjd. Jag har under året som gått fått möjlighet att föreläsa en hel del  - och då ofta på ämnet guerillaslöjd. Alltså den typ av utsmyckning som har en politisk grund, en ideologi i ryggsäcken eller en offentlig åsikt att visa upp. Det är en spännande värld därute, och jag kommer under 2012 att fortsätta mina föreläsningar – kolla in min sajt Kurbits Media om du vill att jag ska komma till dig och prata om hur slöjden tar allt viktigare steg ut i samhället.

Det här har varit mina bästa på ämnet om offentlig utsmyckning med DIY-attityd under året; Juliana Santacruz Herreras stickade installationer på Paris gator upptäckte jag under året, även om hon hållit på länge.  Ella Robinsons broderade strandfynd, Edina Tokodis gräs- och mossgraffiti i New York, allt som har med städgraffiti att göra liksom den här fina craftivistinstallationen, gjord i New Orleans – alla har de berört mig under året.

Och med det kära Kurbitsläsare…tack för i år! Tack för alla kloka kommentarer och tanker ni delat med er av. Och för all pepp och positiv feedback på innehållet. Nu stundar nytt år och det känns roligt och förväntansfullt. Jag önskar er ett riktigt Gott nytt år! Och väl mött 2012.

Gott Nytt År önskar Kurbits alla fina läsare. På återhörande under 2012!

Temat bygger på den rika värld av dekoration och mönster som kommer från Dalarna. Med inspiration från Karin och Carl Larsson, Sundborn, Anders Zorn, allmoge och dalamåleri har medlemmarna gjort unika alster till Konsthantverkarnas julutställning 2011.

Så beskrivs själva utställningen, liksom med orden  ”Ännu en gång används historien, men lika nytänkade som vanligt” i ett pressmeddelande. Alltså. Som vanligt när det handlar om Konsthantverkarna så är det hög kvalitet på genomförande och de enskilda hantverkarna, jag var och såg utställningen för en tid sedan och vill börja med att förtydliga det. Generellt hög kvalitet på verken.

Men helt allvarligt. Att kalla en gemensam julutställning för Kurbits 3.0 är lite som att be om trubbel. Ja, jag vet, det kanske bara är jag, ni får väl stå ut med att jag är lite extra kräsen när det gäller just kurbits och nytänkande.

Utställningens närmaste 3.0 man kan komma, Anna Fjällbäcks vingliga 3D-kurbitsar blir textilier och skulpturer på samma gång. Mycket bra! (Foto Kurbits)

Men så här känner jag – om vi lämnar Kurbits 2.0 snart, något jag skulle vilja säga att vi inte riktigt gjort än efterson vurmen för kurbitsen snarare har fördjupats än förnyats på sistone - för version 3.0, ja, då är det nog mer som krävs i nytänkande, inspiration och utförande.

Då är det svårt att komma dragandes med samma gamla Dalarna och Anders Zorn, Sundborn och Karin Larsson – eller ens Peter Johansson eller Mattias Norström. Och då verkligen inget ont om dessa historiskt viktiga personer eller platser. Men liksom, 3.0. Jag blir tokig.

När vi närmar oss en så spejsad version av kurbitsen, nytolkningar av historien i framtiden och vridna scenarion av allmogen hoppas jag att jag är med. Jag hoppas också att jag känner igen tecknen på en så utflippat och galet tillstånd som jag associerar med 3.0. Och jag hoppas att jag får skriva mycket och ingående om det. För det ser jag fram emot.

Kurbitstapet med resetema. Ingår i Konsthantverkarnas utställning Kurbits 3.0. (Foto Kurbits)

Men jag förväntar mig faktiskt mer av utställningen med ett sådant tema och en sådan titel än lite sammanslagningar av figurer som bildar en ny kurbitstapet, eller kurbitsar i neonfärger som utgör utställningens affisch. Helt ärligt. Det är fint och vi har sett det förr. Loggan till Kurbitsbloggen, som vi gjorde i början av 2008, var exempelvis inspirerad av Hanna Wernings väggklistermärke från 2007.

Eva Davidssons materialblandning är fin, smidesstjälkar och tygblommor blir till installation direkt på väggen. (Foto Kurbits)

Så jag tycker som sagt att det är olyckligt av Konsthantverkarna att ha sin julutställning med ett sånt kaxigt namn. För jag är osäker på om verkligen medlemmarna känt sig så 3.0-iga som man (okej jag) kanske förväntar sig. Visst är det stillsamt, välgjort och vackert, visst är det bitvis roligt. Men inget som inte synts eller gjorts på temat förut.

Kurbits 2.0 hade liksom räckt fint som utställningstitel, mer som en sammafattning av där vi är idag. Och det är liksom inte kattskit, vi har ju kommit en bra bit vad gäller tolkningar av gamla mönster och traditioner i ny dräkt.

Bästa undantaget i utställningen är Anna Fjällbäcks 3D-kurbits, lite i samma genre som den här virkade diton av Anna-Lisa Persson, där jag skulle vilja säga att det känns som att det är på väg åt ett nytt håll.

Johanna Törnqvists armband. (Foto Kurbits)

Med allt detta sagt – gå nu och se utställningen! Det är fortfarande samma begåvade konsthantverkare som vanligt – Elisabeth Billander, Eva Davidsson, Johanna Törnqvist, David Taylor, Anne Carlquist, Anna Fjällbäck, Anna Sjons Nilsson och många fler – och enskilt och bitvis är det riktigt fina verk. Det är kanske kostymen mer än dess innehåll som skaver för mig. Har man en blogg som heter Kurbits får man kanske ta sig rätten att bli en kurbitch ibland.

Fram till nyårsafton håller Kurbits 3.0 öppet.

Diverse föremål som ingår i Kurbits 3.0. (Foto Kurbits)

Kurbits av Anne Carlquist. (Foto Kurbits)

Till sist vill jag gärna slå ett slag för den bok som släpptes igår – om Konsthantverkarnas första 60 verksamhetsår. Jag är mycket nyfiken och tycker att det är ett bra sätt att avsluta det jubileumsår man som förening haft 2011.

Anna Sjons Nilssons Geten och jag är dragaren för Konsthantverkarnas julutställning Kurbits 3.0. (Foto Konsthantverkarna)

"Docka" av Evelina och Marie-France Hartwig, visas på Konstslöjdsalongen. (Foto Matti Östling)

Igår öppnade den något omtalade Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet i Stockholm. Utställningen är ett samarbete mellan Arkitekturmuseet och Formmuseets vänner, där de tidigare nog mer upplåter lokalerna; idén och konceptet kommer från Röhsska museet i Göteborg, som genomfört två salonger tidigare. Jag är kluven till uppdraget här i Stockholm.

Samtidigt som det såklart är intressant och bra att utställningsytorna för konsthantverket blir fler och fler är det trist att inte inte göra mer av begreppet just konstslöjd när man har chansen på en ny arena för form och design; konstslöjd är enligt arrangörerna ”ett vitt begrepp som rymmer flera olika hantverkstekniker, uttryckssätt och material – konceptuellt eller formfast, svarvat eller maskintillverkat”. Allvarligt, vad får inte plats i den definitionen?

"Small stories" av Eva Östberg Ericsson, Konstslöjdsalongen. (Foto Matti Östling)

Intressant är också att man konsekvent väljer att prata om konsthantverk, formgivare och design. Jag är inte så kinkig om ordpeteri, men nog undrar jag  var slöjden och det specifika i konstslöjden tog vägen i diskussionen? Jurymedlemmen Kerstin Wickman har skrivit en bra text om konstslöjdsbegreppet som belyser den historiska prägeln av ordet, och visst har hon rätt i att begreppen håller på att flyta samman idag. Men hon menar kanske också att det inte är av ondo, att det är upp till varje hand att bestämma. Det kan väl förvisso stämma för den enskilde slöjdaren, men som utställningsinstans eller opinionsbildare tycker jag det är dumt.

"Raketvas" av Sven Möller, från Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet. (Foto Matti Östling)

Här finns ju fantastiska möjligheter att definiera slöjden som vi vill ha den i vår tid! Utvecklingsmöjligheterna är oändliga.Vårt sätt att förhålla oss till traditionen, samtiden, teorin och praktiken, materialkunskapen och inspirationen går  ju att ompröva genom att forma ett begrepp med nytt innehåll. Fram för mer nytänkande inom slöjden säger jag, vad säger du? Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och har diskuterats hejvilt bland annat med skribenten Malin Vessby genom åren; läs hennes artikel i ämnet i senaste numret av Hemslöjden! Där formulerar hon sig klokt kring detta.

Med detta sagt är det ändå intressant att 454 personer skickat in verk, och att juryn –  som består av Peppe Bergström från Formmuseets vänner, Kerstin Wickman, professor i design, Andrew Duncanson från Galleri Modernity och Lotta Lewenhaupt från Elle Interiör – valt ut att visa verk av 99 konstslöjdare. Glas, keramik, metall, textil, trä och blandteknik visas för att manifestera bredden och mångfalden i området.

Konstslöjdsalongen är öppen och visas till och med 21 november. Gå och se utställningen och bilda dig en egen uppfattning, det tänker jag göra, jag som inte heller sett verken. I det här skedet är det främst formerna kring själva salongen som gör mig konfunderad.

Utan titel. Åsa Jacobson, Konstslöjdsalongen. (Foto Matti Östling)

Biogrenade av Tony Minh Nguy. (Foto www.minh-t.com)

Jodå, visst är det en handgranat fylld med jord och frö. Minsann. Paradoxernas paradox kan tyckas och jag vet inte riktigt hur man ställer sig till det. Guerilla gardening fick plötsligt en ny innerbörd, eller hur?

Biogrenade i keramik av Tony Minh Nguy. (Foto www.minh-t.com)

För visst är det ju guerilla på något vis, kasta din granat och så ett frö, fast…ändå lite olustigt? Tony Minh Nguy är killen som först gjorde dessa i pressad kartong, nu har han vidareutvecklat idén till keramik.

Extreme Craft tipsade mig om detta, och skulle någon därute vilja köpa sig ett par keramikhandgranater gör man det här.

Dramatiskt tryck från Väx upp! Handtryckta t-shirts för barn. (Ilustrationen från www.vaxupp.se)

Via supertipset (tack!)  fick jag häromdagen nys om Väx upp! - företaget som gör handtryckta t-shirts för barn. Inte bara är motiven fantastiska, så långt bort från rosalila Lindexmardrömmar man kan komma, dessutom är allt rättvisemärkt, kravmärkt, ekologiskt och omtänksamt tipptopp – läs mer om företagets etiska policy här. Väx upp! drivs av Frida Allberg med säte i Umeå. Hon levererar tryck månadsvis, och det går att prenumerera på månadens t-shirt till sitt barn. Läs mer om det här.

Det är svårt att veta om det är Frida Allberg själv som ligger bakom alla fina motiv, jag skulle gissa på det, men på sajten står det att läsa att ”motiven kretsar kring barnuppfostran, Norrland och allt där emellan.” Och det gillar jag – att det är dramatiskt, lite svårtytt och kanske bara fint eller bitvis lite förunderligt. Något att fantisera kring.  Varför skulle inte barn gilla det också, tänker jag?

Månadens t-shirt december, från Väx upp! (Illustration www.vaxupp.se)

Jag har en 2,5-årig flicka hemma som precis vuxit ur affärernas unisexsortiment för bäbisar och nu tvingas in i flickavdelningen, där tajta byxmodeller, rosa gull-lulliga glittertröjor och rysch-fluffiga klänningar gör mig gråtfärdig. Att ett för all del litet företag som Väx upp! gör skillnad är ingen överdrift tycker jag, att visa på att barn är barn och kanske till och med kan ha och gillar samma  – mönster, färger, intryck, saker – oavsett kön är en viktig del i en affärsverksamhet. Och att man kan ha miljö, rättvis handel och kvalitet som ledord.

Iallafall för mig som konsument, som vill att mitt barn ska vara barn så länge det bara går, utan att tvingas in i en klädkod som är framtagen av en vuxen generation med helt snedvridna köns- och kroppsideal. Att också driva en fråga om rättvisemärkta ekologiska material är stort. För inte vill vi väl att det bakom varje unges kläder här står en hårt arbetande unge någon annan stans i världen? Näpp. Tänkte väl det.

Tryck från Väx upp! (www.vaxupp.se)

Formex inspirationsutställning Kreativa rum samlar en massa fina saker. Men vill man verkligen skapa här? (Foto Kurbits)

Så! Det känns fint att ha all teknik på plats igen, här kommer bilder från den pågående Formexmässan. Jag var där igår och kollade främst in det övergripande temat, Creative Flow, som jag hade förhoppningar om, och den stora satsningen Konsthantverkscentrum och Formex gör i utställningen Handmade. Kurbitsläsare vet ju hur bra jag tycker om eget skapande, lust och egen förmåga att göra själv. Och att det såklart skulle vara två delar i en mässa som skulle passa mig som hand i handske.

Titta själv på bilderna, nejdå, det är inga dåliga grejor som visas, Creative Flow-utställningen är sammanställd av Jan Rundgren och fokuserar på kreativa rum: konstnärsateljén, författarlyan och trädgårdsmästarens växthus. Ledorden är kreativitet, nyadanande, hållbarhet och skapande miljöer. Fint och…fint.

Trädgårdsmästarens växthus till vänster, och konstnärens staffli till höger. (Foto Formex/August Eriksson)

Pärlor och paljetter, tygsnuttar och band. (Foto Kurbits)

Kreativa rum på Formex. (Foto Kurbits)

Men för tillrättalagt för min smak, var är det där stadiet av kreativt kaos? Mer spännande material? Visst, en konstnär behöver penslar, men kan inte det där allmänna pysslandet någongång få gestaltas av någonting annat än  tyglappar, pärlor och band?! Var är ståltråden, stensamlingen, gaffatejpen, kniven, limpistolerna, pappersklippen…hönsnätet, brädbitarna, kottarna och mossan. Ni fattar. Det här känns lite för tillrättalagt och för mainstream för att engagera mig. Här görs inte de mest fantasifulla skapelserna om ni är med mig.

Handmade. (Foto Formex/August Eriksson)

Halsband från Odd Bird till vänster och krona av Karin Ferner till höger. (Foto Kurbits)

Handmade är KHVC och Formex samarbete, utställningen är sammanställd av designer Synnöve Mork, som jag tyckte gjorde en helt fantastisk utställning på höstens mässa, där Finlands kanske absolut finaste slöjd visades upp. Men denna gång kändes det inte lika intressant. Dessvärre tillrättalagt och fiiiint också här.

Har konsthantverket gått och blivit mainstream, tänkte jag när jag tittade på allt vackert som fanns i utställningen. Inget som utmärkte sig mer än annat, och mycket har vi verkligen sett förut. Men som sagt, oklanderligt uppställt och yrkesskickligt gjort för hand.

Kråkor av Mikael Nilsson. Och vaser som jag dessvärre tappade bort namnet på vem som gjort. (Foto Formex/August Eriksson)

Kurbits skulle såklart inte vara Kurbits om jag inte slog ett slag för slöjden. För jag tycker på fullt allvar att en utställning med handgjorda saker skulle rocka så mycket mer, utmana, ställa till det och framförallt beröra utan att bli pretentiöst eller konstnärligt konstigt om den genuina brutala slöjden fick komma in i finrummet. Vad annorlunda det skulle bli.

Ljusstake av Anders Ljunggren och fina kuddar. (Foto Formex/August Eriksson)

En fin double hummingbird feeder till vänster och en birch log bag till höger, båda publicerade på Regretsy. (Foto www.regretsy.com)

Jag och säkert många med mig talar gärna varmt och gott om Etsy – webbplatsen där du kan sälja och köpa de mest fantastiskt handgjorda kreationerna. Globalt, i liten upplaga, unikt och som sagt, gjort för hand med kärlek och hjärta. Men ibland kanske det blir lite väl mycket av den sista varan?

Det tycker iallafall grundarna av den nya sajten Regretsy, med sitt fyndiga namn är en hejdlös drift med Etsy. Och jag måste erkänna att det är roligt…Kolla in de båda sajterna, så ser ni hur nära originalet Regretsy ligger. Regretsy är bitskt och bitvis elakt, men som sagt, roande i sitt engagemang. Läs mer om vad de själva anser om sitt uppdrag här.

Regretsys slogan är ”Handmade? It looks like you made it with your feet” – behöver jag säga mer? Kolla in sajten själv och låt dig förfäras eller fascineras av vad kreativitet kan göra med människors förstånd och tålamod!

Kanske kan det här vara ett julklappstips för kurbitstokiga? Dalarna och kurbitsmotiv verkar ju vara det hetaste just nu, vilket Åsa Hagborg som driver företaget Dalaliv inte är sen att haka på. Illustrationerna är gjorda av Lena Wikman, det är de gamla kurbitsmåleriet som såklart står som modell. Målarbokens layout är gjord av My Olausson – förresten…är det bara jag, eller kan man tro att den kära My har kollat in en viss Kurbitsblogg och dess logga?

Nå. Smart och tidsenligt koncept iallafall även om jag inte själv är helt såld. Men för rätt syster, kompis, svärmor eller pojkvän kanske det funkar.

Om alla svenska konsumenter väljer Svanenmärkta ljus skulle det minska våra koldioxidutsläpp lika mycket som om vi tog bort 15 000 bensinbilar från vägarna.

Herregud. 15 000 bilar. I nämnda pressmeddelande berättar man också att det hälsingska företaget Delsbo Candle är först ut med att få sina ljus Svanenmärkta. Det har hänt under året, gissningsvis är det nu när vi alla vill tända hur många ljus som helst hela tiden som det aktualiseras. Med rätta. Ganska dramatiska siffror, också för en ljus- och julnörd som mig.

Här hemma började vi fundera kring detta, och inför en stundande Ikeatripp förra veckan kollade vi upp deras sortiment av ljus. Och läste på lite vad det innebär att ha Svanenmärkta ljus. Vad vi lärde oss var att det är ljus som är gjorda av 100 procent stearin som är de miljövänliga-re, och därför dem man bör sikta in sig på. Värmeljus verkar vara ett problem, det är väl den lilla aliuminiumkoppen som ställer till det förstås. Och Ikeas vanliga värmeljus innehåller paraffin och vegetabiliskt vax. Men – hör och häpna, Ikeas absolut billigaste och bästa- storpacksstearinljus Jubla är vad vi förstår helt okej att köpa!

Halleluja. Jag har faktiskt mejlat Ikea och frågat varför de inte drar på det här mer – varför är inte Jubla med sina 100 procent stearin deras ekoreko-produkt nummer ett, speciellt nu i juletider? Jag har inte fått svar än, kanske är frågan inte så viktig. Om nu Delsbo Candle drar stort på sin Svanenmärkning och slår sig för bröstet med rätta om att vara först i världen med miljövänliga ljus undrar man ju vad det sitter i hos Ikea egentligen. Enligt Svanens hemsida är kriterierna för att få sina ljus Svanenmärkta att ”mer än 90 % av ljusets råvara är förnybar. Det avger också minimalt med miljö- och hälsoskadliga ämnen.” Anar man att det är en hel del pengar i det här med själva märkningen?

För övrigt säljer Claes Ohlson stearinljus som innehåller mer än 90 procent av förnyelsebar råvara. Deras värmeljus består av 100 procent stearin. Och så säljer de Delsboljus som enda alternativ till ljusstaksljus, det tycker jag hedrar dem.

Alltså, när jag beställer två nummer av tidningen, och får en fuktmätare eller en multidetektor på köpet så får Naturskyddsföreningen 25 kronor. Se där! Samtidigt som man handlar dövar man sitt dåliga samvete över att man konsumerar genom att pengar skänks till något bra ändamål. Minsann minsann. Eller så skänker jag bara pengar till Naturskyddsföreningen? Va? Vilken grej! Då har jag inte handlat, samtidigt som jag…äh, jag får ingen rätsida på det här. Är det så vettigt egentligen? Jag känner mig lite förvirrad. Vad tycker du?