Papperskonstverk. Yulia Brodskaya gör verk i tekniken quillning, rullat papper. (Foto Yulia Brodskaya)

Kolla in hennes sajt här, och titta lite på det bildspel hon lagt upp, där verken visas ur olika skeden, men också olika vinklar. Det ger en extra känsla för dess tredimensionalitet. Läs också hennes intressanta inlägg om just varför hon jobbar med och fascineras av papper, här.

Quillat verk av Yulia Brodskaya. (Foto Yulia Brodskaya)

Den utmärkta sajten All things paper tipsar också om konstnären Lisa Nilsson, som gör quillade texturer av kroppar, nästan lite läskigt kan jag tycka. Läs en intervju med henne här. 

Quillat verk av Lisa Nilsson, från hennes Tissue Serie. (Foto All things paper/John Polak)

Dessutom förekommer en diskussion om just originalitet och inspiration apropå denna quillade kropp-serie, här finns ytterligare en konstnär som jobbat på samma tema, Sarah Yakawonis.

Papper är ju det trendigaste av material i år, vet ni ju, så håll koll på satjen All things paper. Välinsatt och inspirerande.

Med bakgrund i grafisk formgivning och illustration ville hon ha något mer fysiskt för händer – och gick då vidare med bokbinderiet.

Skirt och funktionellt är en spännande blandning. Kaffekoppar i papier maché av Cecilia Levy. (Foto Cecilia Levy)

Så här med facit i hand verkar detta rasande vackra kafferep vara det enda naturliga som smältpunkt:

Jag har alltid gillat patina; att tiden och människan har satt sina spår – tummat papper, läder som mörknar vackert om det blir väl omhändertaget, trä – blanknött och lent…

Galet vackert, kaffekopp av Cecilia Levy. (Foto Cecilia Levy)

Kaffeservisen som hon nyligen gjort är en hyllning till hennes mamma och dennas servis i benporslin. Det mytiska och magiska i både servisen och ritualen kaffe fångade henne och fick henne att omsätta minnet i papper.

Läs mer om Cecilia Levys förhållande till sitt hantverk här, jag har gjort en intervju på Zickermans som publicerades veckan.

Kaffekopp av Cecilia Levy. (Foto Cecilia Levy)

Gamla böcker, gärna från 1900-talets första sekel, gör utmärkta kaffekoppar, enligt Cecilia Levy. Läs hela min intervju på Zickermans. (Foto Cecilia Levy)

Med utgångspunkt i ryska trähus, till form, träslag, snickerimetod och inte minst – färgskala – har designen och de färdiga resultatet blivit möbler som tolkar rysk snickarglädje när den är som allra bäst. Inspirationen kommer från en rundresa i Ryssland och Kazakstan, där just fascinationen för hur lagar och lappar blir tydlig.

Erika Ranbrandt är möbelsnickare och ligger tillsammans med designer Pontus Johansson bakom detta fantastiska skåp. (Foto Kurbits)

Jag pratade just material med Erika Ranbrandt, hon berättade att de har valt att använda flera olika träslag och komponenter för att få fram både lekfullhet och traditionen tager vad man haver. Det som gör skåpen så intressanta är just sättet att blanda och använda träet tycker jag – slåar på tvären och på snedden ger ett lekfullt uttryck. Liksom färgsättningen förstås.

I serien ingår ett stort lite maffigare skåp, och detta lite mindre. Samma spännande material- och färganvändning dock. (Foto Kurbits)

Detta samarbete har alltså resulterat i denna praktpjäs samt ett mindre och lika utsmyckat skåp. Varje skåp blir unikt och duon jobbar framöver på att ta fram ytterligare pjäser och produkter i sin kollektion.

Erika bor och arbetar på en gård utanför Östersund, hon har egen skog och hugger sitt eget virke, hur häftigt som helst.  Båda driver egna intressanta företag, kolla in – Erika och Pontus.

Skåpets insida är fint målat. Från Ikka och Pontus, i Young Designers monter på Formex. (Foto Kurbits)

Stängt skåp. Ikka och Pontus. (Foto Kurbits)

Detalj av interiören, jag gillar de grovt täljda krokarna, skön kontrast. Från Ikka och Pontus. (Foto Kurbits)

Fem punkter har jag på min lista i år. Fem inriktningar, händelser och intryck som jag tycker präglat Kurbits ämnesområden och blivit tydliga när det nu är dags att se tillbaka på året som gått.

Kolfat av Jonas Hasselrot. (Foto Slow Craft)

1) Slow craft. I år har vi tagit det riktigt stora steget mot välbefinnande genom handens arbete. Vi vet med oss att vi mår bra av att jobba mindre, ta det lugnare, göra en sak i taget och varva ner. Retreats, sätt att koppa ur, koppla av, gå in i oss själva medelst allsorts meditation är vardagsmat numera. Handarbetet har fått en nästintill folkhälsogivande uppgift under året. Att låta händerna gå medans världen försvinner en stund utanför är inte bara meditativt, det är hälsouppbyggande.

Därför uppskattar vi – om möjligt än mer – hantverkets genuina långsamma skicklighet. Sätt att göra, traderad kunskap som inte går att googla är hårdvaluta och föremål gjorda med extrem handaskicklighet står högt i kurs. Butiken Slow Craft visar genom sina unika och handgjorda produkter vägen.

I verkstan. (Foto Rose Callahan /www.rosecallahan.com)

Också Joshua Vogel är ett bra exempel på just kraften i slow craft. Även om vi inte kan göra hantverket själva vill vi gärna uppdatera oss med och läsa på hur man teoretiskt gör, vilken typ av material som skulle krävas eller vilken metod som används. Om vi inte handlar förstås. Joshua Vogels verkstadsbilder blev oerhört populära på Kurbits under året och jag förstår verkligen varför.

Mot slutet av året kom också boken Slöjden börjar i skogen från Hemslöjdens förlag. Ett utmärkt exempel på hur begreppen slow craft och traderad kunskap hänger ihop fint. Den här boken tar dig med på en skogstur där materialet och bearbetningen står i fokus. Det är långsamt, det är tidskrävande och det är sannerligen inget man gör i en kovändning. Men just därför ligger ämnet  - liksom den utmärkta boken – så rätt i tiden.

På Happy Color i Stockholm kan man gå virkkurs och lära sig virka mormorsrutor. (Foto Kurbits)

2) Inspiration galore! Parallellt med just insupandet av riktig kunskap och värdesättandet av handaskicklighet har vår inspiration fått frodas hejvilt under 2011. Det har knappt funnits några gränser för material, sätt att göra, beskrivningar och nyöppnade sajter, bloggar och butiker där vi kan grotta ner oss i sätt att göra själva (och såklart spendera pengar). Material att göra av är en lyxartikel vi unnar oss mer och mer, det är helt upp till din egen lust och smak vad du vill göra och varför. Dessutom går det utmärkt att själv bestämma svårighetsgrad. Danska Rie Elise Larsen med sina produkter, tutorials och material är ett gott exempel.

Butiker med kursverksamhet är något som också blivit alltmer vanligt, på Tygverket i Stockholm kan du förutom att gå olika kurser hyra en symaskin per timme, och på butiken Happy Color i samma stad går det att riva av en engångskurs i virkning en vanlig tisdagskväll. Fler exempel från landet finns nog – poängen är att vi är omgärdade av material och vår lust att ta oss an det ökar alltjämt. 2011 var ett hypat år för detaljhandeln inom allsorts pyssel, ändå är en ständig fråga varför det inte finns ännu fler garn- tyg och pysselbutiker därute? I ett annat liv skulle jag vilja ha en egen.

Kurbitsmålaren Slottsbarbro visar kurbits på italienska catwalken. Nu som utställning på Folkmusikens hus i Rättvik.(Foto Kurbits)

3) Allmogehype igen. Nej, kära Kurbitsläsare, det verkar nästan omöjligt för kurbitsmotivet med allt vad det står för att gå ur tiden. 2012 blir mitt fjärde år med bloggen, och det torde också bli ett år där hypen kring allmoge, kulturhistoria, traditionella mönster och just kurbits florerar ännu starkare. Jag märker det dels i den ström av mediemedverkan jag fått göra under året (här är en del men inte allt upplagt) dels i de många nya tolkningar av allmogesymboler i produkter och konstellationer. Nytt för den här vågen av allmogehyllande är att vi gärna adderar det vi kan eller vill göra själva; och att våra egengjorda grejor alltså gärna få ha allmogetouch. Alternativt att leta reda på det där extra genuina uttrycket – gärna på en bondeauktion långtbortistan.

Årets absolut bästa samarbete inom fältet nytänkande allmogesamarbete torde vara Slottsbarbro och italienska modevaruhuset Rochas. Verkligen helt underbart med kurbits på catwalken.

Festdräkt med krona från Hardanger Folkemuseum. (Foto Laila Durán, Scandinavian Folklore)

Spektakulärt på ämnet var också mars boksläpp av Scandinavian Folklore, som verkligen tar fasta på allmogekulturen och vårt intresse för dräktskick, mönster och vackra bilder. Laila Duráns ambitiösa bokprojekt är imponerande  - och kanske blir det en uppföljare rent av nästa år, del två är nämligen på gång.

Listan på exempel på traditionell allmogeinspiration i nya produkter går att göras lång – men tre vill jag nämna här. Lina Holms spännande broderade armband, dessa fantastiska pärlvirkade smycken med inspiration från folkdräkter, samt min absoluta favoritslöjdare Per-Åke Backman som gör halmkronor att dö för.

Men året har också bjudit på lite annorlunda varianter av allmogeinspiration; den här ambitiösa tolkningen av Döderhultarens träskulpturer roar mig mycket, just för att Johanna Strand översatt träslöjdarens uttrycksfulla verk så effektfullt och egensinnigt, läs mer här så förstår ni vad jag menar. Studenten Emma Lundberg har jag skrivit en hel del om genom åren, 2011 var det år hon tog examen – och med vilket fantastiskt examensarbete! Samilight är en spännande nytolkning av folkdräkten. Och skulle detta måhända vara för extremt – kolla in Mary Katrantzous kollektion - är inte det här en nytolkning av allmoge i en, låt oss säga – vidare bemärkelse?

Samtidigt avslutades 2011 med en framtidsvisionär utställning, Kurbits 3.0, där Konsthantverkarna tar ut svängarna. Jag höll inte med om visionerna – men kanske är det nästa nyårskrönika som jag får prata om 3.0, vad tror ni?

Den nya inredningstidningen Hemstilat - för dig som själv skapar stilen!

4) Hemstilat – inredning för dig som själv skapar stilen. Klart att en punkt i Kurbits nyårskrönika måste få heta Hemstilat, den inredningstidning som jag och min man gjorde under fyra hetsiga, roliga och fantastiskt kreativa sommarmånader under 2011. Med god hjälp av en fantastiskt hängiven skara medarbetare ska tilläggas. Äntligen fick idéer från Kurbits under åren smälta samman med tolkningar, inspiration och tankar kring inredning som finns idag, hos mig och hos alla smarta runtomkring mig.

Hemstilat måste ha träffat rätt, för vilken härlig respons vi fått! Det ligger i tiden att göra själv. Det ligger i tiden att våga vara unik. Vår tanke med tidningen var just att få visa upp olika stilar, mönster, färger, tekniker, material – olika sätt att göra själv, och att det inte behöver vara så svårt att utgå från sig själv när man skapar sin egen stil. Årets verb har för mig varit hemstila – hur du är din egen hemstilare och hur du utifrån dina egna förutsättningar och din smak skapar din egen person och din unika stil. DIY-trenden som ju verkligen finns på var mans läppar ingår inte bara i Kurbits värld, numera ingår den också i Hemstilats – och det känns gott att skriva!

Det är också roligt att på årets sista dag få notera att Hemstilat kvalat in som nominerad på trendspanaren Stefan Nilssons Årets bästa-lista under kategorin Årets läsning! Här är hela listan.

Konstnären Ella Robinson från Brighton gör spännande konst av drivved, textil och tråd. (Foto Ella Robinson/Inhabitat)

5) Gatukonst och guerillaslöjd. Jag har under året som gått fått möjlighet att föreläsa en hel del  - och då ofta på ämnet guerillaslöjd. Alltså den typ av utsmyckning som har en politisk grund, en ideologi i ryggsäcken eller en offentlig åsikt att visa upp. Det är en spännande värld därute, och jag kommer under 2012 att fortsätta mina föreläsningar – kolla in min sajt Kurbits Media om du vill att jag ska komma till dig och prata om hur slöjden tar allt viktigare steg ut i samhället.

Det här har varit mina bästa på ämnet om offentlig utsmyckning med DIY-attityd under året; Juliana Santacruz Herreras stickade installationer på Paris gator upptäckte jag under året, även om hon hållit på länge.  Ella Robinsons broderade strandfynd, Edina Tokodis gräs- och mossgraffiti i New York, allt som har med städgraffiti att göra liksom den här fina craftivistinstallationen, gjord i New Orleans – alla har de berört mig under året.

Och med det kära Kurbitsläsare…tack för i år! Tack för alla kloka kommentarer och tanker ni delat med er av. Och för all pepp och positiv feedback på innehållet. Nu stundar nytt år och det känns roligt och förväntansfullt. Jag önskar er ett riktigt Gott nytt år! Och väl mött 2012.

Gott Nytt År önskar Kurbits alla fina läsare. På återhörande under 2012!

En hel del på ämnet har ramlat över mig på sistone, och jag tänkte sammanfatta i ett par inlägg. Här först ut den snackis som många av er säkert sett under december – designprinsens nya silverkorpus. Prins Carl Philip har fortsatt sitt samarbete med Mema/GAB, där han ju för ett par år sedan gjorde silverbestick i serien CPB 2091, kolla här.

Och nu presenterar han alltså två ljusstakar, en med oval botten och en med rund, samt en vas i samma serie. De nya föremålen är såklart tänkta att matcha silverbesticken.

Ljusstaken CPB 2112 i silver har rund fot. (Foto Mema/GAB)

Tove Thamberts rörande penna/halsband till höger, vackra mått i äkta silver av Klara Eriksson. Ingår i utställningen Hemligheter just nu. (Foto Gallery Pascale)

För ett par veckor sedan tipsade jag generellt om utställningar i ett inlägg, och bland annat om den pågående utställningen Hemligheter på Gallery Pascale. Och återigen vill jag bara slå ett slag för duktiga Klara Eriksson och Tove Thambert när vi nu är inne på just silver.

Lite extra för Tove Thambert idag, då jag hittade den här bilden på verk av dem båda. Åh, så fint. På sin examensutställning från Konstfack i våras visade Tove Thambert exempel på kamouflerade smycken för män. Diskreta smycken som adderar som något annat – här exempelvis en penna synlig i bröstfickan, och så – en halsbandssvans därunder. Fantastiskt fint.

Helena Lindholms vackra silverföremål finns att se från januari på Nutida Svenskt Silver i Stockholm. (Foto Elli Eisenhauer)

Och min sista tanke om silver för idag är ett tips inför nästa år. 15 januari öppnar Helena Lindholms utställning ”I used to be” på Nutida Svenskt Silver. Läs mer om utställningen och gå dit om du har möjlighet. Och tills vidare se de vackra bilderna.

Pokal med fot av Helena Lindholm, att beskåda i starten av nästa år i utställningen I used to be. (Foto Elli Eisenhauer)

Vasen CPB 2113 av Prins Carl Philip, silverkorpus från Mema/GAB. (Foto Mema/GAB)

Temat bygger på den rika värld av dekoration och mönster som kommer från Dalarna. Med inspiration från Karin och Carl Larsson, Sundborn, Anders Zorn, allmoge och dalamåleri har medlemmarna gjort unika alster till Konsthantverkarnas julutställning 2011.

Så beskrivs själva utställningen, liksom med orden  ”Ännu en gång används historien, men lika nytänkade som vanligt” i ett pressmeddelande. Alltså. Som vanligt när det handlar om Konsthantverkarna så är det hög kvalitet på genomförande och de enskilda hantverkarna, jag var och såg utställningen för en tid sedan och vill börja med att förtydliga det. Generellt hög kvalitet på verken.

Men helt allvarligt. Att kalla en gemensam julutställning för Kurbits 3.0 är lite som att be om trubbel. Ja, jag vet, det kanske bara är jag, ni får väl stå ut med att jag är lite extra kräsen när det gäller just kurbits och nytänkande.

Utställningens närmaste 3.0 man kan komma, Anna Fjällbäcks vingliga 3D-kurbitsar blir textilier och skulpturer på samma gång. Mycket bra! (Foto Kurbits)

Men så här känner jag – om vi lämnar Kurbits 2.0 snart, något jag skulle vilja säga att vi inte riktigt gjort än efterson vurmen för kurbitsen snarare har fördjupats än förnyats på sistone - för version 3.0, ja, då är det nog mer som krävs i nytänkande, inspiration och utförande.

Då är det svårt att komma dragandes med samma gamla Dalarna och Anders Zorn, Sundborn och Karin Larsson – eller ens Peter Johansson eller Mattias Norström. Och då verkligen inget ont om dessa historiskt viktiga personer eller platser. Men liksom, 3.0. Jag blir tokig.

När vi närmar oss en så spejsad version av kurbitsen, nytolkningar av historien i framtiden och vridna scenarion av allmogen hoppas jag att jag är med. Jag hoppas också att jag känner igen tecknen på en så utflippat och galet tillstånd som jag associerar med 3.0. Och jag hoppas att jag får skriva mycket och ingående om det. För det ser jag fram emot.

Kurbitstapet med resetema. Ingår i Konsthantverkarnas utställning Kurbits 3.0. (Foto Kurbits)

Men jag förväntar mig faktiskt mer av utställningen med ett sådant tema och en sådan titel än lite sammanslagningar av figurer som bildar en ny kurbitstapet, eller kurbitsar i neonfärger som utgör utställningens affisch. Helt ärligt. Det är fint och vi har sett det förr. Loggan till Kurbitsbloggen, som vi gjorde i början av 2008, var exempelvis inspirerad av Hanna Wernings väggklistermärke från 2007.

Eva Davidssons materialblandning är fin, smidesstjälkar och tygblommor blir till installation direkt på väggen. (Foto Kurbits)

Så jag tycker som sagt att det är olyckligt av Konsthantverkarna att ha sin julutställning med ett sånt kaxigt namn. För jag är osäker på om verkligen medlemmarna känt sig så 3.0-iga som man (okej jag) kanske förväntar sig. Visst är det stillsamt, välgjort och vackert, visst är det bitvis roligt. Men inget som inte synts eller gjorts på temat förut.

Kurbits 2.0 hade liksom räckt fint som utställningstitel, mer som en sammafattning av där vi är idag. Och det är liksom inte kattskit, vi har ju kommit en bra bit vad gäller tolkningar av gamla mönster och traditioner i ny dräkt.

Bästa undantaget i utställningen är Anna Fjällbäcks 3D-kurbits, lite i samma genre som den här virkade diton av Anna-Lisa Persson, där jag skulle vilja säga att det känns som att det är på väg åt ett nytt håll.

Johanna Törnqvists armband. (Foto Kurbits)

Med allt detta sagt – gå nu och se utställningen! Det är fortfarande samma begåvade konsthantverkare som vanligt – Elisabeth Billander, Eva Davidsson, Johanna Törnqvist, David Taylor, Anne Carlquist, Anna Fjällbäck, Anna Sjons Nilsson och många fler – och enskilt och bitvis är det riktigt fina verk. Det är kanske kostymen mer än dess innehåll som skaver för mig. Har man en blogg som heter Kurbits får man kanske ta sig rätten att bli en kurbitch ibland.

Fram till nyårsafton håller Kurbits 3.0 öppet.

Diverse föremål som ingår i Kurbits 3.0. (Foto Kurbits)

Kurbits av Anne Carlquist. (Foto Kurbits)

Till sist vill jag gärna slå ett slag för den bok som släpptes igår – om Konsthantverkarnas första 60 verksamhetsår. Jag är mycket nyfiken och tycker att det är ett bra sätt att avsluta det jubileumsår man som förening haft 2011.

Anna Sjons Nilssons Geten och jag är dragaren för Konsthantverkarnas julutställning Kurbits 3.0. (Foto Konsthantverkarna)

Julform på Röhsska i Göteborg i helgen. Många duktiga formgivare på plats! (Illustration till evenemanget)

Charlotta Eidenskogs ljusstakar finns exempelvis på Julform på Röhsska idag. (Foto Charlotta Eidenskog)

På Röhsska museet har man Julform, med en rad spännande utställare, nyutexaminerade och etablerade deltar de alla i detta forum, som alltså genomförs för andra året i rad.  Här finns mer information deltagarna.

Patrik Larsson och hans fina träsvampar finns på HDKs julmarknad idag. (Foto Patrik Larsson)

På HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk säljer studenter inom design, smycke-, textil- och keramikkonst  handgjorda produkter som de själva har skapat. Originella och spännande julklappar med andra ord, läs mer här.

Jag tänker mig att ni som bor i Göteborg har det enkelt med julklappshandeln idag!

Magdalena Forshamn, Formjul. (Foto Magdalena Forshamn)

Eva Lotta Mattsson från HDK. (Foto Eva Lotta Mattsson)

Plingisulli, rasande fina! Finns på Julform. (Foto Plingisulli)

Åh, en medalj! Av Lisa W Breitholtz, på Julform. (Foto Lisa W Breitholtz)

Fina ringar av Elin Flognman, på HDKs julmarknad. (Foto Elin Flognman)

Soap rings - enligt principen vad som göms i snö...briljant idé. Ringar med överraskning i. HDKs julmarknad. (Foto Soap rings)

Jag har nämligen träffat duon tidigare, på Formex i våras, där de ställde ut i med sina klasskompisar på utbildningen Slöjd, hantverk och formgivning i Linköpings universitets gemensamma monter. Också Sofias urbana folkdräkt har jag behandlat här tidigare.

Fin inramning av Rio Rios affisch Building Bricks. (Foto Rio Rio)

Så det var en rolig nyhet att få ta del av Rio Rio. Och ännu roligare kanske att få berätta för er  - för kolla in sortimentet, va? Är det inte fina grejor så säg? Visionen är att göra inredningsdetaljer med stor hantverksprägel för hela familjen, att skapa produkter med spår av handen.

Rio Rio har sin grund i hemslöjden och det har blivit vår utgångspunkt i vårt skapande. Vi arbetar hantverksmässigt, i utvalda material med rätt kvaliteter för våra produkter. Vi screentrycker våra affischer för hand, i flera färger.

Sorted Tools från Rio Rio. Allt vad en slöjdare behöver i verktygsväg. (Foto Rio Rio)

Affischerna är egna och spännande tycker jag. Jag gillar det rustika kvistpapperet, som, får jag veta, är hundraprocentigt återvunnet. Papperet har flera nyansskillnader då det består av biprodukter från framställning av tidningspapper. Duon trycker dem för hand i en- och flerfärgstryck.

Maria och Sofia berättar att motivet Building Bricks är inspirerat av barns byggklossar, medan Sorted Tools är  deras hyllning till slöjdarens verktygslåda. Men givetvis! Superfint tycker jag. Kolla in Rio Rios sajt för mer utbud.

Building Bricks i flerfärgstryck. (Foto Rio Rio)

Just nu arbetar de med sina motiv fast i textil – en maskinstickad produkt är på gång, som ska visas på Möbelmässan i februari, det ser jag fram emot! Med all säkerhet lär den dyka upp också den i sortimentet, så håll koll på Rio Rio.

Building Bricks i blått, handtryckt affisch från Rio Rio. (Foto Rio Rio)

En del av motiven finns också på anteckningsböcker. (Foto Rio Rio)

Handtryckta affischer från Rio Rio, motivet Building Bricks i rött och gult. (Foto Rio Rio)

"Den gyllene kronan" av Per-Åke Backman, som är aktuell med utställningen Närproducerat på Dalarnas museum. Vackrare halmkronor har jag väl aldrig skådat!(Foto Lennart Edvardsson)

Idag blir jag så glad över att få göra ett inlägg om slöjdaren Per-Åke Backman, just nu aktuell på Dalarnas museum med utställningen Närproducerat, där hantverkare från Dalarna visar upp sina verk.

Vi har haft en mejlväxling på några vändor, och för var mejl som landat i min inkorg har jag blivit allt mer såld. Per-Åke Backman är oerhört ödmjuk inför sitt uttryck och sitt material, och det är kanske därför det känns extra roligt att få visa er hans verk. Han berättar att han med inriktning på halm och textilslöjd under många år främst arbetat utifrån sätt att återbruka.

"Blå himmel", halmkrona av Per-Åke Backman. ( Foto Lennart Edvardsson)

Min halmslöjdsproduktion är begränsad till halmkronor i ett flertal modeller. Materialet är råghalm med dekorationer i textil, äggskal, ull och silkespapper, skriver han bland annat om sina verk.

Och så blir det så här vackert! Va? Jag blir helt tokig. Jag gillar nog bäst kombinationen av det traditionella i halmen och kronornas spännande spillbitar och innehåll, så att säga. Fantastifullt, stillsamt och högtflygande allt på samma gång.

”Rosebuds, III” av Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

Per-Åke väver också  textila arbeten i klassiska tekniker; trasryor, rosengång och flossa med tolkningar och bearbetningar utifrån förlagor som han inspireras av. Materialen och teknikerna är alltså traditionella, men han berättar att han genom åren alltid strävat efter att skapa ny och personlig formgivning. Det finns också en fin kretsloppstanke i Per-Åkes produktion:

"Hommage à Jerk Werkmäster, I" av Per-Åke Backman. Textilen bygger på konstnärens samarbete med Dalarnas hemslöjdsförbund (Foto Boel Tengnér)

Halmkronorna följer oftast den textila produktionen åt , eftersom spillet används i kronornas textila dekorationer. Som tex i ”Den gyllene kronan” där det gula klädet som användes i stjärngossarnas ”stjärnor” har nyttjats. Mina textilier och kronor ingår således oftast i ett större sammanhang. (se bilden längst upp i inlägget)

"Lusthus -de luxe" av Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

Per-Åke Backman finns i byn Lycka (bara en sån sak) utanför Leksand i Dalarna och är alltså aktuell med utställningen på Dalarnas museum i Falun fram till 16 december för den som har möjlighet. Mer information om Per-Åkes produktion finns på hans sajt.

”Dalkarlsmarschen” trasdockor av Per-Åke Backman på temat leksak med dalaanknytning. (Foto Lennart Edvardsson )

"Anna, själv, tredje", Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

"Kosmisk moder”, av Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

"Våren" (ur Quattro Stagioni) Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

”Hommage á Jerk Werkmäster, I”, Per-Åke Backman. (Foto Lennart Edvardsson)

Puh. Sista oron, men det var liksom omöjligt att välja..."Rosebuds, I" (Foto Lennart Edvardsson)

Armbandet Kerstin av Lina Holm. (Foto Lina Holm)

Förra veckan träffade jag slöjdaren Lina Holm, det var roligt att ses eftersom jag har följt hennes blogg länge – Lina är duktig och fantasifull med material, lösningar och utförande.

Nu satsar hon på slöjden, konsten och skapandet ännu mer professionellt, bland annat med dessa armband. Och vilka armband sen! Vad säger ni, är de inte helt fantastiska?

Armbandet Mora av Lina Holm. (Foto Lina Holm)

Lina står för utformningen och såklart också för broderiet, hon broderar i ylle och silke på vadmalsbotten. Gärna i starka färger och med pärlemorknappar. Hon levererar armbanden med små hälsningar, bland annat får den lyckliga som införskaffar sig armbandet Mora följande på vägen:

Mora
Da kullor å masär dansät jänn gångg.
Visst va dämm finär då,
då dämm äld-i verodrums läjv,
å let dräktnas färrgär djyfft si minn verodrum.
(Soldmål)

Håll koll på Lina Holm, hos henne kommer det att hända mycket framöver! (Foto Kurbits)

För en eventuell tolkning (?!), se Linas sajt, där mer information om armbanden också finns.

När vi sågs var Lina på väg med leverans till butiken Svensk Slöjd i Stockholm, där dessa armband nu finns att beskåda och köpa. Lina gör naturligtvis fler armband på beställning.

Ylle- och silkesbroderi på vadmal. Idé och utförande av Lina Holm. (Foto Lina Holm)

Svart & Vit / Med vänlig aning /av spindlars korsklädda rygg / och ben av nummer som åtta. (Foto Lina Holm)

Och ytterligare en bild på det fantastiska Mora-armbandet. (Foto Lina Holm)