På vedbacken intet nytt
I veckan kom det ut ett nytt nummer av Hemslöjden, med tema trä, ved, skog och virke. Här finns pinnar, stammar och vedklabbar, allt i smakfull förpackning som vanligt. Jag fascineras av konstnären Ylva Ekmans (aah hon som tidigare gjort Rinkebyhästarna, de fantastiska modifierade dalahästarna) stilleben på omslaget, genialiskt i all sin enkelhet – huggkubben, det rosa yxskaftet och den mycket fashionabla plastkorgen på sidan om. Lägg också märke till att vedpinnarna däri är vitmålade!
Som att det skulle bli lite mer rumsrent och salongsfähigt så…samtidigt är det ju så bra, för det finns ju verkligen inget pimpinett alls över ved. Tvärtom är det hårt arbete. När jag var liten fick jag lära mig stapla ved i garaget i vårt 80-talskedjehus, i huset fanns en kakelugn mina föräldrar låtit sätta in. Fram och tillbaka och så två klabbar på tvären för att hålla stabiliteten. Pappa lärde ut och klöv, jag staplade. Fyllde cykelkärran med ved från släpvagnen där klabbarna låg huller om buller, och så drog jag till garaget. Det känns som århundraden sedan. Samtidigt går det fort att ta sig dit i minnet, speciellt nu då jag per telefon får rapporter om att arbetet fortgår där hemma. Nu ska förra årets fällda träd tas om hand, kämpa på – samma samlande, staplande, eldande. Härligt! På vedbacken…intet nytt skulle man kunna konstatera.
För övrigt rekommenderar jag all annan läsning som den nya numret av Hemslöjden innehåller, det är något genuint och fridfullt över träet, veden och skogen. Men också något kreativt. Läs själv så får du se!
