Hur svårt kan det vara?
Okej, uppgiften var ämnad till julklapp, men det var bara nyss nyligen som min goda vän Lena fick sin present, så här blev den ifärdigt skick.
Min mormor lärde mig brodera korsstygn när jag var tolv år. Spännram, trippla eller dubbla trådar, dmc-garn och nålbrev. Vi satt som små gummor och handarbetade, det var fint.
Därför var det ett kärt återseende när jag i julas upptäckte den tidigare nämnda boken Korsstygn på nytt av Annika Huett. En hel del släktingar fick sig broderade julklappar. Men lusten att utveckla gjorde att jag påbörjade detta projekt. Med hjälp av ett gammalt mönsterbrev och en gammal mönsterbok som jag ärvt av min pappas faster hittade jag först och främst ett typsnitt jag gillade:
Jag stavade ihop till min mening på rutat papper och satte igång. Ganska snart insåg jag att den som verkligen vill ha en bonad som blir så stor som den här är en jubelidiot. Bokstäverna mäter nämligen rara tolv centimeter på höjden, det är lätt att förstå hur stor hela bonaden skulle bli då. Jag tyckte inte att det blev en så lyckad present, och började därför om.
I jakten på ett mindre typsnitt surfade jag runt på lite olika typsnittsadresser på nätet, och fastnade för typsnittet ”Tant Ulla”, gjort av Lars Törnqvist. På sajten kan man få se en provkarta av olika bokstäver och kombinationer av ord…så jag skrev helt enkelt in min fras och ritade av den på rutat papper, tjusigt va?
Efter det gick jag tillbaka till tant Ingrids (pappas faster hette så) mönsterböcker och broderade dit fåglarna och ramen runt bonaden. Till sist fick den en spetskant från min mammas samling spetsar som jag nallat av. Se där! En snygg kombination av high tech och low tech, om du frågar mig.
Nu återstår bara att färdigställa den gigantiska första bonaden, kanske får den plats ovanför mitt skrivbord bara som en påminnelse…för – hur svårt kan det vara, egentligen?
