Kurbitskrönika: är slöjden den nya proggen?

På onsdag 30 september kommer jag att delta i ett samtal på Nordiska museet, apropå den pågående proggaffischutställningen där. Temat är gatukonst, och det är Leif Nylén, redaktören Tobias Barenthin Lindblad från Dokument och jag som ska samtala, moderator är  Benke Carlsson från Publik, som skrivit boken Street Art. Läs mer om samtalet och utställningen här.

Bitvis gissar jag att samtalet på onsdag kommer att handla om just proggens relation till slöjden, och än mer kanske dess relation till slöjdrörelsen. Jag tror exempelvis att det finns något av proggen kvar i slöjden idag – frågorna och idealen är liknande, medierna och medlen är nya. Idag organiserar man sig på nätet; där finns grupperna och kollektiven av idag.

Slöjdkollektivet till vänster och affisch från Nordiska Museets proggutställning till höger.

Slöjdkollektivet till vänster och affisch från Nordiska Museets proggutställning till höger.(Foto Slöjdkollektivet och ©Okänd, 1973)

Men idag pratar man om mikrodemonstrationer och gerillaverksamhet istället för demonstrationer som på 70-talet, vi är projektorienterade, inte föreningsaktiva på samma sätt. Att gå med i en förening för att göra skillnad tar för lång tid, idag väljer vi istället att manifestera något i sakfrågor. Gärna via nätets sociala medier eller som undergroundverksamhet. En ny våg av engagemang finns  i handens arbete. Främst är det kanske stickningen som än så länge  har antagit samma roll som exempelvis graffitin haft, att ta det offentliga rummet i besittning och föra fram ett budskap.  Både hantverket och det kollektiva har uppvärderats. Folk går inte på kurs i stickning längre, istället träffas man på caféer och har träffar med sticktema. Uppdateringar och inspiration får man på nätet. Handarbetet blir ett sätt att visa sin identitet och sina åsikter. Och att manifestera ett utanförskap, precis som graffitin.

Slöjdkollektivet utgår från att världen har gått under och skissar ett scenario där endast de slöjdkunniga kommer att resa sig för att börja om. Kanske inte fullt lika drastiska är kollektiv som Porkshop och Kurbitsistan, men nästan. Lokalt arv, hållbarhet och politiskt engagemang förenar dem två.  Slöjdmanifesto för queerstickingens talan ur ett starkt uttalat feministiskt perspektiv, och Kravallslöjd uppmanar slöjdare att göra skillnad. Knitted Landscape tar med stickornas hjälp naturen i besittning.

Guerilla Gardening och offentligt flaggmanifesterande i hundbajs (en snyggare titel på den företeelsen borde verkligen uppfinnas!)  – att skriva små flaggor med budskap och stoppa dem i högarna på gatan. Där guerilla gardening kanske snarare handlar om att försköna omgivningen – trots att man inte får – är flaggmanifestörerna mer ute efter att väcka opinion med sitt budskap. Kopplingen till gröna vågenideal är säkerligen starkare inom guerilla gardeninggardet. Den tidigare konsumtionshetsen har dessutom börjat falna, många väljer att rikta sitt engagemang mot andra värden.

Knitta är föregångarna inom garngraffitin. (Foto Magda Sayeg)

Knitta är föregångarna inom garngraffitin. (Foto Knitta Please)

Går det att tala om en kollektiv rörelse? Ja, det tycker jag. Den är såklart mycket mer präglad av vår tid, och därför så oändligt mycket mer varierad i sin utformning. Jag tror att det är ett mänskligt behov att verka i grupp, och engagemanget kring gruppen ser annorluna ut idag.  Att arbeta med händerna ger en stor tillfredsställelse, lusten att skapa själv är stor och allt fler väljer att uttrycka sig på det sättet – då mer och mer tillsammans på nätet. Nätet är det nya kollektiva och fyller en jätteviktig funktion.  Man stickar något, lägger upp det på bloggen, får frågor och uppdaterar, man får också kontakt med likasinnade. De som ägnar sig åt stickgraffiti träffas och stickar tillsammans sedan går de ut och syr  fast sina verk på stan. Den som inte kan vara med kan läsa om det på någon blogg dagen efter. På så sätt fyller nätet en viktig gemenskapsfunktion. Detsamma gäller såklart för alla typer av hantverkskollektiv.  För många är det en stark politisk kraft att göra sin röst hörd. Allt fler pratar idag om att handens arbete kan skapa revolution.  Kollektivet lever genom nätet, genom politisk övertygelse. Feministen och aktivisten Lisa Anne Auerbach får avslutningsvis föra talan;

Maska för maska kan vi förändra världen; revolutionen är nära och stickor är det enda vapnet du behöver. Konsumera mindre, skapa mer, stickning är politik, börja omedelbart.

Vi kanske syns på Nordiska museet på onsdag?

Radical Cross Stich symbol till vänster, affischen Halva himlen är vår till höger. (Foto www.radicalcri

Bloggen Radical Cross Stich's symbol till vänster, affischen Halva himlen är vår till höger. (Foto/illustration http://radicalcrossstitch.com och ©Cecilia Löfström, 1976)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...